Jag vill ju bara hångla!

Fade away.

2006-01-31T02:45:00.000+01:00

Alla vägar har ett slut.

Jag har kommit dit.

För den här gången.

Allting jag någonsin kan tänkas säga har jag redan sagt.

Det finns ingenting kvar här.

Det är tomt. Öde.

Att blotta min själ ger mig ingenting. Inte längre.

Jag trodde detta skulle ge mig nåt. Det kanske det gjorde.

Men samtidigt. Ingenting blev bättre.

Snarare tvärtom. Avgrunden blev bara djupare. Svartare.

Självföraktet större.

Det var aldrig det som var meningen.

Roa och oroa. Det var tanken. På senare tid blev det bara oroa.

Någonting hände på vägen. Något jag inte kunda styra över själv.

Jag måste sluta med det här. Annars äts jag upp inifrån.

Ett tag så trodde jag att det skulle hjälpa att skriva. Att det skulle fungera som terapi. Men det blev tvärtom. Istället hittade jag delar av mig själv som jag inte ville hitta. Det blev som om det tog överhanden. Istället för att sluta lyckligt så börjar jag tyna bort.

Jag är därför glad att vägen tar slut här. Jag hade ändå varit tvungen att kliva av den förr eller senare.

Jag är ingen stark person. Det har jag aldrig varit. Men nu måste jag ändå ha styrkan att gå av. Hitta en ny väg. Gå en ny väg.

Jag vet att jag kommer att hitta den. Kanske inte just nu. Men så småningom.

Och det kommer inte att vara en återvändsgränd. Det kommer inte att vara en väg som slutar vid ett stup. Ett stup jag vägrar hoppa ut ifrån.

Kanske kommer det att ta flera år innan jag hittar den. Skitsamma. Jag kommer att leta i alla fall. Kanske måste jag vandra ensam längs den i långa sträckor. Det måste jag klara av. Förhoppningsvis kommer jag att stöta på flera av er längs den. Kanske några helt andra.

Jag älskar er alla, men nu är det slut för den här gången. Tack för att jag fick dela den här resan med er. Tack.

Jag hoppas verkligen att vi syns igen. Fast under förhoppningsvis helt andra omständigheter.

Feel it closing in
Feel it closing in
The fear of whom I call
Every time I call
I feel it closing in
I feel it closing in
Day in, day out
Day in, day out
Day in, day out
Day in, day out
Day in, day out
Day in, day out

I feel it closing in
As patterns seem to form
I feel it cold and warm
The shadows start to fall
I feel it closing in
I feel it closing in
Day in, day out
Day in, day out
Day in, day out
Day in, day out
Day in, day out

I'd have the world around
To see just whatever happens
Stood by the door alone
And then it's fade away
I see you fade away
Don't ever fade away
I need you here today
Don't ever fade away
Don't ever fade away
Don't ever fade away
Don't ever fade away
Fade away. Fade away
Fade away. Fade away
Fade away. Fade away
Fade away.

Some bullshit escape.

2006-01-27T13:27:00.000+01:00

I called in sick on Monday
I was already off the next couple of days
Same bullshit escape
I was back to work on Thursday
Yeah, the fever's gone, I think I've got it beat
That fever bit me, yeah it bit me

Däckad.

2006-01-26T13:24:00.000+01:00

Har varit hemma från jobbet i två dagar, för att min förbannade mage har mage (!!) att spela mig ett spratt. Den är orolig som fan - vilket är ganska jobbigt.

Nu är jag visserligen tillbaka på jobbet men magen spökar fortfarande. Jag har fått nån jäkla medicin - men det känns som jag bara blir trött av den.

Och ingen aptit har jag heller.

Fan.

Men jag återkommer när jag har fått nån styrka tillbaka.

The soundtrack of my life.

2006-01-17T14:31:00.000+01:00

Till nästan varje text jag hitills har skrivit här så har jag tipsat om en poplåt. Det är intressant att gå tillbaka och se vilka som har fått vara med.

De speglar i mångt och mycket sinnesstämningen jag har varit i när texten har skrivits. Som ett soundtrack till mitt liv.

Och det är helt med mening.

Givetvis.

Eftersom jag själv inte kan skriva Fantastiska Poplåtar så får jag helt enkelt förlita mig på andras verk. Låtar som på något sätt beskriver hur jag känner det.

En del har jag valt för hela texten, en del för kanske bara nåt fragment av texten som berör, en del kanske bara för titeln - och andra för känslan eller stämningen.

I vilket fall som helst så är de alla valda med omsorg.

Men samtidigt så vill jag ju givetvis passa på att sprida lite bra musik till er där ute. Ja, i alla fall lite tips på bra musik. Själva spridandet får andra stå för.

Jag vill inte bara dela med mig av episoder ur mitt miserabla liv - jag passar på detta sätt på att göra en liten kulturgärning.

Om någon därute faktiskt har upptäckt en enda sång tack vare mig så blir jag helt enkelt lite gladare. Världen blir en lite bättre plats.

Och för er som inte har hängt med från början - eller inte orkar gå tillbaka i arkivet - här kommer samtliga fantastiska poplåtar jag har tipsat om hittills:

Bright Eyes - I won't ever be happy again
Kasey Chambers - Another Lonely Day
Cursive - After the Movies
Håkan Hellström - Jag var bara inte gjord för dessa dar
Weezer - Why Bother
Weeping Willows – Somewhere
Kristofer Åström - If You Really Wanna Know
The Gloria Record - Tired and Uninspired
Cursive - Staying Alive
Death Cab For Cutie - Someday You Will Be Loved
The Perishers - When I Wake Up Tomorrow
Modest Mouse - The Cold Part
Red House Painters - Lord Kill The Pain
Sorry About Dresden - The Happy Couple
Her Space Holiday - The Luxury of Loneliness
Editors – Colours
Leopold – October
Joy Division - Twenty Four Hours
Kent – Beskyddaren
Death In Vegas – Girls
Magnus Carlsson - Ältar
Slowdive - Catch the Breeze
Björn Kleinhenz – Diana
The Good Life - I Am An Island
Bright Eyes - If Winter Ends
The National – Abel
My Favorite - Burning Hearts
The Meeting Places - Wide Awake
Straylight Run - It's for the best

En tänkbar förklaring?

2006-01-16T17:10:00.000+01:00

I mitt förra inlägg tipsade en vänlig själ mig om att mitt känslotillstånd kan ha naturliga orsaker:

den där känslan av apati och tyngd och evigt ältande kan faktiskt vara seretoninbrist.

Eftersom jag är nyfiken av mig så sökte jag lite på nätet, och fick bl.a upp följande:

Varför får vi brist på Serotonin?
Det kan vara störningar i kroppens kemi. Regleringen av den finare hjärnstrukturen ser ut att ha misslyckats vid depression. Cellerna ter sig utbrända och lyckas inte att anpassa kopplingarna. Felaktig kost eller en viss genetisk programmering, kanske kombinationen av båda delar. Motion, kosten och hur vi lever kan ha stor betydelse om vi ska drabbas av depression. Sömnbrist och näringsbrist kan orsaka Serotoninbrist i hjärnan.

På nåt sätt så känns det inte helt irrelevant för mig. Motion, kost, och sömn är verkligen några av min största fysiska dilemman. Jag äter alldeles för dåligt och oregelbundet, jag sover jäkligt konstigt och motion är det eh... ganska dåligt med.

Men samtidigt så känns det lite som "hönan eller ägget". Vad kom först egentligen? Äter jag och sover jag dåligt på grund av att jag mår dåligt, eller mår jag dåligt på grund av det?

Det kan liksom inte bara vara så enkelt att det är brist på nåt kemiskt i skallen. Hur förklarar man då den där känslan ev ensamhet som faktiskt är fullt påtaglig? Eller är det så att min ensamhet faktiskt beror på allt det andra?

AAAA!!!

Inte konstigt att man blir snudd på galen!

Det som gör mig allvarligt oroad är att det känns som jag ligger i riskfasen för att få vad man kallar "egentlig depression", dvs en riktig, klinisk depression till skillnad från den "vanliga" vardagsdeppen som många har.

Det finns sju symtom - och för att räknas som deprimerad så måste fem av dem vara "uppfyllda" under en flerveckorsperiod.

Man äter för mycket eller för lite

Jupp. Just nu skulle jag säga alldeles för lite. Som exempel: till frukost idag åt jag en halv fralla. Orkade inte en hel. På lunchen satt jag mest och petade i maten. Nu åt jag visserligen exeptionellt lite just idag - men det är inte alls omöjligt att jag lever en hel dag på en portion mat - och att jag inte äter första målet förrän framåt kvällen.
Speciellt när jag är ledig.

Det kan omöjligt vara bra på sikt.

Man sover för mycket eller för lite

Jupp. Min sömnrytm är rejält störd. På vardagarna är det inte ovanligt att jag sover kanske 3-4 timmar per natt. När jag är ledig däremot kan jag sova bort nästan en hel dag. Sova åtta-tio timmar på natten och sen ytterligare ett par timmar mitt på dagen eller tidigt på kvällen. Och ändå inte känna mig det minsta utvilad.

Man rör sig rastlöst eller hämmat

Njae. Vet inte riktigt vad de menar. Hämmat i så fall eftersom jag inte rör mig speciellt mycket alls. Jag kan sitta still en hel dag på jobbet och spendera hela kvällen i sängen eller soffan utan att göra något överhuvudtaget.

Man saknar energi

Ja. Men konstigt vore annat när man sover, äter och rör sig fel. Men visst - jag kan i perioder vara fullständigt apatisk. Inte göra nåt - trots alla borden och måsten. Inte ens umgås med vänner. Bara stirra i taket liksom.

Man känner sig värdelös eller har skuldkänslor

Ja. Jag har ett fruktansvärt självförtroende när det gäller mycket. Ni skulle bara veta. Eller. Ja, ni vet väl redan om ni läser här. Jag känner mig ful-fet-dum-värdelös. Som ni förstår - inte dom bästa egenskaperna vare sig när man träffar/uppvaktar nån eller är på jobbet.

Jag gillar dig men eftersom jag inte har skuggan av en chans så är det ingen idé att jag försöker.

Det där låter som ett jobb som borde passa mig. Synd bara att jag suger på det jag gör.

Och skuldkänslor. Jisses. Jag har alldeles för bra minne eller nåt. Men jag kan känna skuld för saker jag gjorde för tio år sen. Och ännu värre. För saker jag inte gjorde.

Det känns som om allt dumt jag någonsin gjort och inte gjort fortfarande ligger och gnager i bakhuvudet. Jag kan må dåligt fortfarande över saker jag sa eller gjorde för evigheter sen.

Jag har - på fullt allvar - varit nära att be om ursäkt för saker som hänt för så länge sen att den andra personen garanterat har glömt bort det.

Inte så lätt att gå vidare med sitt liv då.

Man har koncentrationssvårigheter

Njae. Ibland. Men det har väl alla? Det är - måste jag i ärlighetens namn säga - inget som inträffar dagligen eller helt out of the blue. Fast samtidigt så kan jag ha väldigt svårt att koncentrera mig på det väsentliga. Det är därför jag sitter och skriver det här istället för att göra viktiga jobb-saker.

Man har självmordstankar eller gör självmordsförsök

Nej. Egentligen inte.

Det är väl här jag skiljer mig från de som är riktigt illa ute. Visst. Tankarna har förekommit - och förekommer. Men då är det mest högst tillfälligt. Att det känns som det enda jag kan göra är att blåsa ut skallen eller kasta mig framför tåget. Men det är liksom aldrig allvarligt menat. Jag har aldrig försökt ta livet av mig och skulle troligen aldrig göra det heller.

Min motsvarighet är nog snarare att fly eller tankar på att fly. Sticka ifrån allt. Börja på nytt istället för att avsluta. De tankarna är betydligt mer frekventa. Aldrig i helvete att jag skulle lämna jorden när det finns så mycket kvar att se och göra. Då tar jag hellre pick och pack och drar iväg nånstans.

Nu går det givetvis inte att avgöra om man är deprimerad bara för att man känner igen sig i några punkter man har hittat på en webbsida.

Och jag tror inte en psykolog eller terapeut skulle ge mig en diagnos som "egentlig depression" men samtidigt så känner jag att jag måste verkligen göra några förändringar i mitt liv - annars så kanske risken är ganska stor att jag trillar dit.

Det har varat lite för länge nu för att det ska vara en vanlig vardagsdepression helt enkelt, så jag befinner mig väl i den psykologisk gråskalan.

I ett ingenmansland där ena utgången går rätt åt helvete och den andra till en bättre plats.

Nu gäller det bara att hitta rätt utgång.

Och av någon anledning så tror jag att jag faktiskt kommer att göra det så småningom. Det kanske är ett friskhetstecken. Men samtidigt så får man inte underskatta betydelsen av att hoppet är det sista som dör.

Och det där hoppet är så jävla viktigt att man knappt förstår. För när det väl har dött så finns det ingen återvändå.

and i've become content with this life that i lead
where i drink to much and don't believe in much of anything
and i lie to myself
and say "it's for the best."

we're moving forward, but holding ourselves back
and we're waiting on something that will never come

---

Poplåten:
Straylight Run - It´s for the best

The biggest loser is back.

2006-01-13T17:14:00.000+01:00

Sådär.

Då var man tillbaka på nätet efter några veckors jul-dvala.

Har ni saknat mig?

Nä, jag tänkte väl det.

I vilket fall som helst så har den senaste tiden varit sådär.

Berg- och dalbana kanske man kan sammanfatta det med.

Vissa dagar har jag verkligen har mått skit. Apdåligt. Helt under isen.

I tre-fyra dagar efter nyår så var jag helt apatisk. Träffade ingen. Var som i en bubbla hemma i lägnheten. Ville inte göra något. Gjorde inget. Enda gångerna jag överhuvudtaget lämnade misären hemma var för att kila ner till ICA och handla lite mat.

Andra dagar har varit helt okej. Träffat vänner. Gått ut och druckit öl. Och så vidare. Men samtidigt så har det liksom inte gått att arbeta mig upp från okej till nåt som liknar bra. Men okej är ju just okej.

Just nu befinner jag mig nånstans där i mellan. Mitt i en backe.

Tyvärr känns det just nu som det är en nedförsbacke. Inte den brantaste, men ändå. En nedförsbacke.

Flera nätter i rad har jag vaknat mitt i natten eller väldigt tidigt på morgonen utan att kunna somna om.

Varje gång har jag haft konstiga drömmar.

Men det är ju nytt år. Nytt hopp. Eller?

Jag vet inte.

Det kan likaväl vara ett nytt år av besvikelser.

I vilket fall som helst så drabbas jag av plågsamma insikter.

En första plågsam insikt är att det till våren är tre år sen jag hade en riktig dejt sist. Och hånglade.

En annan är att jag inte direkt blir yngre. Well. Det är ju inget nytt. Men en som sak som att jag nu är äldre än vad mina föräldrar var när de köpte hus. Visst, dem kan ju egentligen inte jämföra mig med. Vi är ju "unga" längre idag än för 25 år sen. Men ändå.

Vad mer?

Att jag faktiskt inte vet hur jag ska ta mig ur det här tillståndet.

Då är det dags att återknuta till dejtpunkten.

Ett tag har jag i min naivitet trott att bara jag träffar en flicka så löser sig så mycket av sig själv.

Men det kanske inte är så. Det kanske snarare är tvärtom. Jag måste lösa det mesta INNAN jag träffar någon.

En god vän till mig påpekade nämligen att om man mår taskigt så ska man inte tro att det blir bättre bara för att man träffar någon. Man kommer då - omedvetet eller ej - lasta över alltför mycket på henne. Man sätter alltför mycket krav på en enda person.

Gör mig lycklig som fan. Lös alla mina problem. Eller dra.

Typ.

Jag vet själv att jag inte skulle klara att vara tillsammans med någon vars hela existens som lycklig eller hel människa beror på mig.

Tala om att få prestationsångest.

Så min vän har säkert rätt.

Det brukar han ha.

Men samtidigt så är det hopplöst när det känns som hela min miserabla tillvaro beror just på den där ensamheten. Avsaknaden av något. Eller någon.

Men samtidigt. Kan det verkligen vara så?

Jag är ju så van vid att vara ensam och i långa perioder har det inte alls varit några större problem med det.

Och med det i bakhuvudet så är det ju märkligt att det faktiskt numera är värre än vad det någonsin varit tidigare. Mycket värre känns det som.

Men det hänger väl ihop med åldern.

Ju äldre man blir desto mer kommer tankar som "jag kommer ALDRIG träffa någon igen" upp.

Som tankarna fanns ju redan när man var 17 liksom, men nu känns de mer aktuella om man säger så.

Men realisten som ändå finns nånstans inom mig säger samtidigt att det omöjligen kan vara enda orsaken till min brist på mentalt välbefinnande. Kanske snarare ett symtom?

Fast jag vet inte var jag ska börja leta någonstans.

Kanske behöver jag professionell hjälp. Terapi helt enkelt.

Inte en aning.

Men helt klart är att jag måste försöka komma till botten med det hela. Innan jag själv slår i den.

Jag önskar att jag kunde ge några nyårslöften på temat.

"Jag ska sluta älta/överälta allt som sker så förbannat".

"Jag ska sluta se så jävla pessimistiskt på livet och framtiden".

"Jag ska sluta vara en så nervös och orolig människa".

"Jag ska sluta ha så fruktansvärt dåligt självförtroende".

"Jag ska sluta misstro och misstänkliggöra andra människor"

Och så vidare.

Grejen är ju dock den att det är precis de sakerna jag behöver hjälp med. Jag tror faktiskt att det är omöjligt för mig att lösa det på egen hand.

As tired eyes will close
The pain inside will show
We’re spinning wheels in place
It’s an awful waste of time, yours and mine

---

Poplåten:
The Meeting Places - Wide Awake

Alive, I'm staying alive.

2005-12-22T14:22:00.000+01:00

I've decided tonight I'm staying alive just kicking and screaming
I'm... I'm staying alive blood boiling and steaming
There are things far too dark to comprehend
Sleep on it one more night, one more night my sad old friend

Alive, I'm staying alive
Alive, I'm staying alive
Kicking and screaming, blood boiling and steaming
Staying alive

THE WORST IS OVER

Det är en sångtext som jag har nämnt tidigare. Staying Alive av Cursive. Men ändå. Den känns så relevant. Det är en låt som jag ofta återkommer till när jag mår skit. Just för att den trots allt känns hoppfull.

well I hope that someday, buddy
we have peace in our lives
together or apart
alone or with our wives
that we can stop our whoring
and pull the smiles inside
and light it up forever

Det stycket kommer från Bonnie 'prince' Billys magnifika I See A Darkness. Också en text som känns relevant och en låt som jag gärna återkommer till när jag vill känna att allt inte är helt fucked-up bara för att man mår skit.

Det ger mig styrka.

Musik har en terapeutisk inverkan.

Inte så att jag lyssnar på munter gladpop när jag mår dåligt. Det är inte riktigt min grej. Men det måste finnas nåt hopp. Annars kan man likaväl slänga sig ut för stupet direkt.

Det är till exempel inte speciellt hälsosamt att lyssna på If Winter Ends med Bright Eyes när man mår alltför dåligt. Även om det är en fantastisk låt.

I give myself three days to feel better
or i swear i am driving off a fucking cliff
because if i can’t make myself feel better
then how can i expect anyone else to give a shit
and i scream for the sunlight or a car to take me anywhere
just get me past this dead and eternal snow
because i swear that i am dying, slowly but its happening
so if there is a perfect spring that’s waiting somewhere
just take me there and lie to me and say it’s going to be alright

Även om jag känner så ibland, kanske allt för ofta på senare tid, så är det svårt att hämta styrka ur det. Det nattsvarta blir ännu svartare.

Då är det bättre att välja en annan Bright Eyes låt att hämta styrka ur. No Lies, Just Love. Den börjar visserligen med totalt mörker.

I'd prefer to be remembered as a smiling face
not this fucking wreck
that's taken it's place

so please forgive what I have done
no you can't stay mad at the setting sun
we all get tired I mean eventually
there's nothing left to do but sleep

Men hoppet kommer i slutet. Eller åtminstone strimman av hopp. En hint om att det kanske finns nåt att leva för ändå.

but spring came bearing sunlight
those persuasive rays
so I gave myself a few more days
my salvation it came, quite suddenly
when Justin spoke very plainly
he said "Of course it's your decision,
but just so you know,
if you decide to leave,
soon I will follow"

Musik som terapi.

Igår mådde jag skit. Det har säkert alla förstått som läste det jag skrev. Jag vet inte varför. Det där går i vågor. Egentligen, om man ska vara ärlig, så borde mitt liv vara på väg mot det bättre. Men man kan inte styra över sina känslor. Ibland kan man bli deprimerad och helt under isen utan någon egentlig anledning. I alla fall ingen anledning som man kan ta på.

Det är otäckt.

När jag läste era snälla kommentarer - om eran oro och era tröstande ord så brast det. Jag började gråta. Som ett barn ihopsjunken på golvet. Jag kanske behövde det.

Efteråt ringde jag en vän jag inte pratat med på flera månader. Egentligen ringde jag henne för att få lite tröst. Prata med någon som jag inte träffar dagligen. Prata med någon som vet hur det känns att vara fullständigt under isen utan att hitta vägen ut.

Men jag sa inget om det. Det behövdes inte. Vi pratade om livet, kärleken och allt annat. Det räckte liksom för att jag skulle känna mig lite bättre. Bara att höra rösten av någon man saknar kan hjälpa mycket.

Jag hoppas verkligen att jag stötte på botten igår. Men jag är givetvis inte helt säker. Men det känns bättre nu. Jag kanske hittar vaken som leder mig upp ur isen. Jag känner att den finns där nånstans. Det är inte stängt. Inte helt.

Men samtidigt så har jag fortfarande en illavarslande oroskänsla i magen. En känsla över att något kommer att gå åt helvete. Något jag inte kan styra över.

Jag vet inte var den kommer ifrån eller om den är berättigat. Jag bara vet att den gör mig labil.

Och jag vill inget hellre än att bli av med den.

Skjut mig.

2005-12-21T17:12:00.000+01:00

Stryp mig.

Hugg mig.

Älska mig.

Slå mig.

Avsky mig.

Spola ner mig.

Gör nånting!

För helvete.

Gör nånting så jag slipper gå omkring så här.

Gör nånting som får mig att känna nåt annat. Nåt.

Vad som helst. Tänd en lampa. Ta bort det förbannade mörkret.

Jag vill inte känna att jag är på väg att få psykbryt på bussen.

Jag vill inte bli förbannad över skitsaker som gör att jag kastar tidningar i väggen eller skrika högt för att en mobiltelefonhelvete inte fungerar.

Jag vill inte.

Jag vill inte sitta och peta i maten och knappt äta ett halvt kycklingbröst och en potatis. Jag vill inte att det ska växa i munnen.

En desperation jag inte kan ta på. En känsla som jag inte vet var den kommer ifrån.

Jag vill inte vara här. Ta mig härifrån. Vart som helst. Bara det är nu!

Snälla.

Annars vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Jag och Peter.

2005-12-11T00:59:00.000+01:00

Om nu någon undrar hur jag egentligen ser ut så är jag tydligen till 70% lik Peter Sellers:

Andra som jag enligt testet är hyfsat lik är bl.a Gary Oldman, Elvis Costello och Buddy Holly. Ingen Brad Pitt eller Johnny Depp med andra ord. Well. Jag hade inte räknat med det heller. Och det kunde nog ha varit värre.

Jag misstänker dock att min svarta plastglasögon ställer till det, eftersom samtliga jag påstås vara lik bär liknande bågar. Får ta och fixa ett kort på mig själv utan brillor och se vad jag får för svar.

På skoj testade jag även en bild av min morfars far när han var i 30-årsåldern. Han jämfördes med personer som Eddie Vedder, Pierce Brosnan, Roger Moore och Jeff Buckley. Jag har inte ärvt hans utseende direkt...

Dammit! Något bra!

2005-12-09T12:46:00.000+01:00

Idag fick jag ett positivt besked på jobbet, som innebär att jag från och med årsskiftet kan se fram emot en betydligt högre inkomst än vad jag har i dagsläget. Det är ju nästan så man känner sig lite glad.

Nu brukar det ju sägas att lycka inta kan köpas för pengar, men men. Jag har haft det tufft ekonomiskt i år - och det gör det ju inte lättare om man mår dassigt. Nu blir det i alla fall ändring på det planet. Känns som om avslutningen på det här året kan bli okej trots allt.

Min hemliga lista...

2005-12-05T15:37:00.000+01:00

För en gångs skull så ska jag inte tråka ut er med detaljer ur mitt patetiska liv. Jag tänker kosta på mig att drömma lite.

I flera filmer och TV-serier (bl.a den överskattade Vänner) så har Listan förekommit. Listan är en lista över tio kända personer som man får ligga med/hångla med även om man befinner sig i ett förhållande.

Även jag har en sån lista även om jag är så långt ifrån ett förhållande man kan komma. Då behöver jag visserligen inte ha något som helst dåligt samvete om jag råkar träffa någon av följande personer. Även om den chansen faktiskt är mindre än att jag ska få hångla med en flicka i eftermiddag. Det vill säga lägre än noll.

Men men. Ibland måste man få drömma lite.

Så här ser min lista ut - för tillfället (utan nån egentlig inbördes ordning):

1. Tjejerna i Polyphonic Spree
Well. Jag tänker inte välja - de är ett kollektiv och då får de stå ut med att behandlas som ett!

2. Sarah Polley, zombiedödare
(hmm... har hon en finne på näsan?)

3. Audrey Tatou, skådespelerska

4. Kate Winslet, skådespelerska

5. Kirsten Dunst, skådespelerska

6. Karen Peris, sångerska

7. Shannyn Sossamon, skådespelerska

8. Andrea Vaughn, sångerska och musiker i My Favorite

9. Orenda Fink, indieprinsessa

10. Natalie Portman, Luke Skywalkers morsa.

Detta är inte på något sätt Den Slutgiltiga Listan. Det blir den inte förrän den är utprintad och laminerad. Men just nu duger den gott.

Dela gärna med er av era listor, både babes och hunkar är välkomna. Och jag är inte känd, så det är tyvärr ingen idé att ni tar med mig på era listor. Om ni inte nödvändigtvis måste vill säga...

---

Poplåten:
My Favorite - Burning Hearts

Ny månad, nya tag.

2005-12-01T10:57:00.000+01:00

Så. Nu är den förbannade november över. Inte för att man egentligen kan skylla allt miserabelt på en viss månad, men ändå.

Jag känner mig ändå lite lättare i sinnet igen. Inte så att jag springer omkring och ler eller studsar över marken. Men jag börjar komma upp ur den värsta novembersvackan i alla fall. Får se om det håller i sig, eller om jag få en decembersvacka också.

Mitt känsloliv är som en berg-och-dalbana.

Ibland är det djupt nere under jorden, ibland uppåt.

Även om det är väldigt länge sen jag vare uppe i molnen och svävade. Men bara att hålla näsan över ytan känns just nu som en seger.

Det blev ingen fest i lördags för min del. Som jag skrev sist så var den påväg att ställas in till mitt stora förtret och som ett brev på posten blev jag i samma ögonblick inbjuden till lite höstmys med goda vänner, mat och spel. Det var fantastiskt trevligt. Länge sen jag skrattade så mycket.

Nu blev visserligen den andra festen av trots allt, men jag ångrar inte mitt val ändå.

I söndags var jag hemma hos mina föräldrar och träffade släkten. Är det omoget att vara 30 och ändå tycka det är jobbigt att umgås för mycket med ens föräldrar? En dag då och då känns som fullt tillräckligt, även om jag tycker mycket om dem.

Passade för övrigt på att väga mig när jag var hemma. Brukar göra det. Det är i princip enda gångerna jag väger mig. Då blir det samma våg alltid. Hade gått ner fem kilo sen sist. Fem kilo till så är jag nöjd.

Annat då?

Ett par goda vänner som har haft det tufft i sitt förhållande ett tag verkar vara på rätt väg igen. Det låter i alla fall som det. Deras problem har berört mig och jag mår faktiskt bättre när de mår bättre.

När man är singel så är det så lätt att säga att det är jobbigt när alla ens vänner är i lyckliga förhållanden. Men jag måste säga att det är oändligt mycket jobbigare när de är i olyckliga förhållanden.

Fick ett mail häromdagen från en god vän jag inte har hört av från evigheter. Det gjorde mig lite glad. Hon skrev att hon saknar mig.

Jag ser en lite ljusning på jobbet också. I morgon får jag (förhoppningsvis) ett besked som kommer att förbättra min ekonomi avsevärt nästa år. Jag har haft det tufft ekonomiskt i år, och det spär på all annan skit.

Min chef lät i alla fall hoppfull.

Jag tackar så mycket för alla som hör av sig i mail eller kommentarer och vill att jag ska skriva oftare. Och en del som t.o.m är oroliga över mig. Jag blir rörd av omtanken. Tack. Tack!

Jag ska försöka skriva oftare, men det är inte alltid så lätt. Mitt liv är inte så spännande att det håller för uppdatering varje dag. Så ni får kanske stå ut med att jag bara skriver ett par gånger i veckan här.

---

Poplåten:
The National - Abel

Spräng november åt helvete.

2005-11-24T15:52:00.000+01:00

Det är något med den här månaden som gör den till den deppigaste, tristaste och meningslösaste månaden på hela året.

Generellt så gillar jag hösten. Jag har heller inget större emot vintern. Men november är ingenting av det. Det är en månad som bara är. Höstens charm med allt det vackra är som borta, och den riktiga vintern kommer inte igång. Det är bara grått. Och trist. Och meningslöst.

Det sätter verkligen spår oss människor. Vi svenskar är inte jordens gladaste folk precis, och i november blir detta extra tydligt.

På jobbfikat idag pratades det enbart om elände elände och elände. Var man inte deppig innan så blev man.

Det är så att man tror att alla håller på att bli galna.

Rent personligt har jag nog aldrig upplevt en sån novembersvacka som jag gör nu. Kanske är november i år extra grått, rått och risigt? Jag vet inte.

Det är som om allt bara är meningslöst. Jag har helt enkelt svårt att finna någon genuin glädje i nåt, även om toppar givetvis finns.

Kanske spelar mitt ständiga ältande om Flickor Som Inte Vill Ha Mig in. Men det är ju ingen direkt ny situation. That's the story of my life liksom. Men ändå känner jag mig mentalt pissigare än vad jag har gjort tidigare.

Det kanske är så att en gnagande desperation börjar har börjat bubbla upp till ytan och blivit tydligare med åren. Ett tecken på att jag börjar bli gammal helt enkelt.

Om det bara fanns något att se fram mot, en liten ljusning som gör att man kan återfå hoppet så vore det ett litet men viktigt steg. Men jag kan inte finna nåt. Inte just nu.

Jag såg fram emot en fest på lördag som jag var bjuden på. Inte med de jag normalt umgås jättemycket med. Men ändå. Eller kanske just därför. Kanske för att det fanns en viss sannolikhet att någon skulle komma dit som jag ville träffa. Men det ser i dagsläget ut som det skiter sig. Att festen helt enkelt inte blir av. Och det är inte direkt det jag behöver nu. Ytterligare en helg helt planlös där jag sitter hemma och glor på TV. Inte igen. Jag är trött på det.

Minns i november den ljuva september

---

Poplåten:
Bright Eyes - If Winter Ends

Jag lever.

2005-11-21T13:19:00.000+01:00

Men jag har inte haft tid/lust/ork att skriva på ett tag.

Sist skrev jag att jag var påväg mot rätt håll, att jag började må ganska bra.

Men just nu känns det som att jag lurar mig själv.

Who Am I Kidding?

Jag känner mig tillbaka på ruta ett.

Jag har fortfarande inte fikat med Flickan.

Har jag fegat ur igen?

Det är möjligt.

Som jag skrev så fick jag ett svar av typen "kanske nästa vecka nån gång".

Givetvis var det upplagt för grubblerier. Men samtidigt nåt slags patetiskt försök till att låtsas som inget. Men verkligheten egentligen var att ja, jag kan mitt marknadsvärde och det är inte högt. Inte tillräckligt.

Min tanke var att om hon verkligen vill fika, att hon menar allvar, så kan väl hon höra av sig nästa gång med ett förslag om en tid. Jag vill inte vara för påflugen. Inte tjata. Det är ett tecken på svaghet. På desperation. Jag vill inte verka desperat. Jag vill verka cool. Jag vill framstå som en kille med gott självförtroende.

Men hon har inte hört av sig. Det tolkar jag, givetvis, som ett nej.

Gud va skönt, han frågar inte igen - då kan jag smita undan.

Typ.

Egentligen borde jag ju, som jag skrivit tidigare, inte bry mig.

Problemet är att jag gillar henne. Fast jag samtidigt försöker intala mig att jag inte gör det.

Men samtidigt så går ju varningssignalerna igång. Om hon ska vara så svår att få med ut på en fika så kan hon inte vara speciellt intresserad. Alltså ska jag inte gräma mig över det.

Det är taktiken för dagen.

Kanske lika bra att man blir nobbad innan man ens fått chansen att lära känna varandra. Jag är nämligen en sån svag människa när det kommer till Flickor att en eller ett par fikadejter säkerligen skulle göra mig förälskad - det skulle liksom räcka med att hon ler.

Och bli nobbad av någon man är förälskad i är betydligt jobbigare än att bli nobbad av någon man "bara" är intresserad av/gillar.

Det är faktiskt ett av mina stora känslomässiga problem. Jag har lite för lätt att bli förälskad i flickor jag lär känna, utan att det behöver vara ömsesidigt what-so-ever.

Det har ställt till problem vid mer en ett tillfälle.

Och jag har ingen lust med det igen, så därför är det kanske lika bra att skippa hela den biten.

Nu har jag visserligen en god vän som klokt brukar säga att man faktiskt måste bli kompis med tjejerna - och lära känna dem - först innan det kan bli något annat. Han har visserligen så in i helvete rätt. Men samtidigt så... ja jag vet inte vad jag ska säga. Det blir nåt slags moment 22 över det hela. Eller nåt.

Varför ska JAG alltid bli den som blir förälskad eller intresserad först? Det slutar i nio fall av tio illa.

Har man blivit bränd så många gånger som jag har blivit så är det väldigt lätt hänt att man ställer sig i försvarsposition. Istället för att bli sårad igen så försöker jag undvika att hamna i situationer som gör att jag hamnar i riskzonen.

baby, i quit
i just can't fake it anymore
i'm a dull, jaded, selfish, abusive
disfunctional fuck-up
i needed to be rescued
i'm stranded on myself
and i can't escape from this island i made
i'm afraid i never will,
oh no

---

Poplåten:
The Good Life - I Am An Island

Det känns som något har hänt.

2005-11-13T23:25:00.000+01:00

Jag vet inte vad, men jag har kommit på mig själv att sluta älta. Som jag skrev i min förra text så har jag mejlat Flickan om en fika. Och jag skrev även att jag överältar. Och i en kommentar nämnde jag i förbigående att hon i alla fall inte tackade nej.

Men jag fortsatte älta.

När jag frågade Henne om när så kunde hon inte ge något vettigt svar, bara ett halvvagt "nästa vecka nån gång kanske". Och ni som följer med här förstår säkert hur jag tog det - med en stor portion nojighet.

Hmm. Hon ångrar sig säkert.

Hon vill inte fika med mig.

Hon skjuter upp det för att inte göra mig ledsen.

Hon är inte det minsta intresserad.

Ja, ni förstår.

Men som sagt var. Det känns som något har hänt på de få dagarna.

Jag har inte brytt mig helt enkelt.

När jag tänker efter så känns det plötsligt som om det faktiskt inte är hela världen. Antingen så dricker vi kaffe, och det är helt okej. Eller så gör vi det inte, och det är också helt okej. På fullt allvar.

Visst. Hon är allt det där jag har skrivit innan. Trevlig. Söt. Smart. Och ja, jag gillar henne. Men jag tror ändå att det kan vara så att Tanken På Att Träffa En Flicka kanske har varit viktigare än Tanken Att Träffa Just Den Här Flickan.

Hela grejen med att bjuda flickor på dejt är så ovant för mig så det har varit en stressfaktor i sig. Men med några dagars distans och ett faktiskt inte helt negativt svar trots allt så känns det ganska bra.

Oavsett hur det går med det här så har jag faktiskt passerat en viktig tröskel. Bara att ta mod till mig och fråga Henne om fika är ett ganska stort steg för mig. Och jag börjar känna att självförtroendet trots allt växer lite för varje dag.

Kanske har jag även börjat lära mig att inte ta allting för allvarligt. Eller så är det bara så att jag idag har en ovanligt bra dag. Eller en ovanligt bra helg. Jag mår i vilket fall för tillfället ganska bra.

Till sist två små kommentarer från gårdagkvällen. Jag gick med några vänner på stan när en kille som såg ut som han hade Markoolio som stilideal (tokrolig cowboyhatt och randig pälsaktig jacka) sa "punkjävlar" till oss när vi gick förbi och sa till en annan vän att han var ful. Bissart att han tar sig rätten att bedöma andra människors utseende med tanke på att hur han såg ut.

Sen hamnade vi på ett nyöppnat uteställe som kan beskrivas som ett Överdesignat Helvete, med sval nordisk design och ljusa väggar (American Psycho som stilideal?). Jag tror aldrig jag har upplevt ett ställe som ger så deprimerande vibbar. Det fanns liksom ingen som helst värme. Ingen chans att prata med nya människor. Vid borden satt människor i grupper och såg ut som om de inte ville prata med någon. Kallt och hjärtlöst. Vi tog en öl var och var där kanske en halvtimme. Det räckte för att aldrig mer vilja gå tillbaka. En mycket märklig upplevelse.

---

Poplåten:
Björn Kleinhenz - Diana

Varför måste jag överälta allt?

2005-11-09T16:21:00.000+01:00

Det är ett riktigt jobbigt drag hos mig själv.

Jag gör det alltför ofta och blir alltid lika irriterad på mig själv när jag gör det.

Nu gör jag det igen.

Jag har precis fått iväg ett mail till Den Trevliga Flickan där jag frågar om hon har lust att ta en fika. I ungefär samma sekund som jag skickade iväg det så börjar jag tänka en massa idiotiska tankar.

Är det för "på" att skicka ett mail istället för att fråga i förbigående när jag stöter på henne i korridorerna? Känns det inte lite desperat? Nu borde hon fatta att jag är intresserad och det känns ju märkligt nog lite konstigt...

Tycker hon att jag är en jobbig jävel som skickar mejl och får henne att skruva på sig lite generat i stolen när hon läser det? Trots att jag bara frågade om hon ville ta en fika efter jobbet nån dag.

Tänker hon säga nej och så blir jag sådär konstig nästa gång vi träffas? Som om jag skäms för att jag frågade om en fika.

Ja, ni förstår. Det är inte lätt att vara jag.

Och jag vet inte vad jag ska göra åt det heller.

Jag vet exakt hur jag tänker och agerar i dylika situationer men ändå kan jag inte förmå mig att göra nåt åt det.

Det är nästan så jag ångrar mig nu. Fan.

En vän skrev till mig på ICQ att "Ja... du överältar. Alltså, hon är bara en tjej. En människa i mängden... du går för fort fram känslomässigt. Det är inte bra för dig." och han har ju så rätt så. Men. Men.

Det är inte så jävla lätt att ändra på sig själv. Hade det varit det så hade jag valt att bli en av de där coola killarna. En som tar det lugnt. Och inte bryr sig. Och som inte behöver fråga Trevliga Flickor om fika. Det skulle vara så skönt.

Jag skriver här igen när jag får svar. Om jag får svar.

---

Poplåten:
Slowdive - Catch the Breeze

Vad ska jag säga liksom?

2005-11-04T11:13:00.000+01:00

Jag förstår att många vill ha rapport om gårdagskvällen. Men vad finns det egentligen att rapportera?

Jag hade trevligt. Det måste jag säga. Jag måste även säga att Hon är en kanontjej. Glad, trevlig, smart, söt och gillar bra musik. Så långt allt bra.

Hon skrattade en hel del, även åt en del av mina kanske tråkigare små skämtsamma kommentarer. Det är väl bra antar jag.

Jag tror inte jag gjorde bort mig. Jag pratade t.ex inte skit om mig själv, vilket jag tyvärr har en tendens att gör annars. Jag var på bra humör, log och skrattade. Och även Hon var också på bra humör verkade det som.

Men samtidigt så känner jag mig inte ett dugg klokare.

Jag vet fortfarande inte riktigt varför hon följde med. Det var ett evenemang som hon gärna ville gå på, och jag hade biljetter. Och det gör att jag, när jag är negativ, funderar på om det faktiskt var just därför hon ville följa med. Inte att det var för att gå för mig. Biljetterna i första hand - sällskapet inte så viktigt.

Jag är alltså inte klokare på om hon faktiskt kan tänka sig att vara intresserad av mig, eller vill lära känna mig mer. Jag vet ju fortfarande inte om hon är singel.

Det är alltså minst lika mycket funderingar idag som det var i går.

Och hur ska jag nu gå vidare?

Det känns ju på nåt sätt som jag är tillbaka på ruta ett - måste samla mod för att fråga henne om den där fikan.

Men samtidigt så skulle jag helst av allt vilja att det är hon som - om hon är intresserad - tar nästa steg. Jag frågade den här gången, nu skulle jag vilja att hon frågar nästa gång. Men det kan jag ju samtidigt inte sitta och vänta på.

Bara för att hon inte hör av sig så behöver det ju inte betyda att hon är helt ointresserad. hon kan ju också vara lite blyg eller ha dåligt självförtroende. Det vet ju inte jag. Inte för att jag märkte av nåt av det igår, men jag skulle inte tro att hon tror att jag är ganska blyg med dåligt självförtroende heller. Jag hoppas i alla fall att jag inte gav sådana signaler.

Men hon borde väl förstå att jag är intresserad eftersom jag frågade första gången?

Aaaa. Jag tycker sånt här är ganska jobbigt. Jag är inte direkt nån van dejtare om man säger så. Det är för det första över två år sen jag överhuvudtaget träffade nån. Och jag måste erkänna att de senaste tjejerna jag träffade flöt det på lite för smidigt i början. Speciellt den allra senaste tjejen.

Ska jag ta det lugnt ett par dagar? Vänta tills efter helgen och då kanske fråga om hon vill fika, lite sådär i förbigående när vi springer på varandra? Jag vill ju samtidigt inte verka desperat på nåt sätt.

Nåväl.

Vi får se hur det artar sig.

Det väsentligaste just nu är kanske att vi båda verkade ha trevligt igår, och inga större problem att prata med varandra (även om vi kanske inte avhandlade de tyngsta ämnena i världen...)

---

Poplåten:
Magnus Carlsson - Ältar

Det tog nästan en månad...

2005-11-02T23:03:00.000+01:00

...men nu har jag fått tummen ur.

Jag frågade henne (kort resumé: söt och trevlig tjej på jobbet som jag skrev om redan i början av oktober och som jag är lite intresserad av) om hon ville göra mig sällskap på ett evenemang jag ska på i morgon.

Nu är jag visserligen feg, och tyvärr blyg, men som tur var finns det mail. Jag skickade alltså iväg ett mail och frågade. Och jag lyckades t.o.m undvika egennedsättande formuleringar som "om du mot all förmodan möjligen skulle kunna tänka dig att...". Något jag tyvärr alltför ofta ägnar mig åt. Jag kan faktiskt inte ens komma ihåg att jag sagt något negativt om mig själv inför henne. Ganska ovanligt må jag säga.

Men jag kanske har blivit lite bättre på det där nu när jag i alla anonymitet kan tokdissa mig själv i den här bloggen.

Svaret kom ganska snabbt.

Ja.

Hon sa JA.

Nu vet jag givetvis inte om det är för att hon vill gå på den här tillställningen eller för att hon gärna umgås lite med mig. Man kan ju hoppas på en kombination.

Jag vet alltså inte om jag ska se det som dejt eller ej. Fast vad fan. Som om det spelar någon roll. Vi har alltså en flicka som helt frivilligt väljer att umgås med mig ett par timmar en torsdagkväll. Oavsett hennes motiv så kan man ju inte komma ifrån det. Hon lär ju alltså inte tycka jag är helt tappad bakom en ladugård.

Det är i alla fall det närmaste jag har kommit en dejt på över två år.

Hur som helst så kostade jag på mig ett leende på vägen hem idag.

---

Poplåten:
Death In Vegas - Girls

Kent räddade mig från synten.

2005-11-02T15:08:00.000+01:00

Eller...ja. Nåt sånt i alla fall. Eller så är allt deras fel.

Fram till 95-96 hade jag mest lyssnat på elektronisk musik i olika former. Mycket synt helt enkelt. Storheter som Front 242 och Depeche Mode stod längst fram i samlingen. Men även en hel del ganska sunkig svensk synt. Hur fan kunde jag gilla S.P.O.C.K liksom?

Jag hade visserligen även en hel del dansmusik också, techno och (hualigen) goatrance. Efter gymnasiet gled jag in en del i ravescenen. Sprang på fester och så vidare. Jag åkte t.o.m till Berlin för att besöka spektaklet Love Parade.

Den gitarrbaserade popmusiken, eller indiepopen (eller vafasen man vill kalla det), lös med sin frånvaro. Ja, jag hade väl en och annan skiva, men det var liksom nån knapp procent av min skivsamling. Minns att jag köpte Common People när den kom.

Och så hade jag ju New Order. Men de räknade jag nästan som syntare. I alla fall hederssyntare eftersom de gjort Blue Monday.

Men så kom Kent. De slog ner som en bomb.

För de som är betydligt yngre än vad jag är så kanske Kent mer ses som ett stadiumrockande folkhemsband. Som ett depressivare Gyllene Tider eller nåt.

Men för oss som var runt 20 i mitten av 90-talet så är de nåt annat. Eller i alla fall var. De var indie för helvete. Ett gäng lökiga landsortskillar i coola kostymer som sjöng om utanförskap till distade gitarrer. Det kunde inte bli mer rätt.

Jag var fast. Det var nåt helt annat än det jag hade lyssnat på tidigare. Och att flera av medlemmarna avslöjade sig som gamla syntare gjorde det helt okej i min värld.

Och de öppnade dörrar för mig. Dörrar till en tidigare okänd värld.

Nu blev det plötsligt inte lika viktigt att springa på fester med hjärndöd technomusik, eller lyssna på sunksynt med svengelsk sång.

Ända sedan dess har jag gått igenom en gradvis förvandling, från synt till pop. Till ett öppnare sinne och en bredare smak.

Visserligen är många av mina gamla hjältar fortfarande hjältar. Inte för att det är synt utan för att det är bra. Men mycket av det jag lyssnade på förr himlar jag idag med ögonen åt (jag säger det igen - S.P.O.C.K).

Och det är länge sen jag slutade springa på både rave och syntfester. Det sistnämna händer visserligen ibland. Jag har väl fortfarande nån lilltå kvar i den scenen. Men de flesta av dagens syntare har ganska usel smak. Musiken har utvecklats (mot nån slags eurotrance) men uselheten består. (OBS! Allt är givetvis inte dåligt!)

Ibland kan jag dock känna ett visst vemod över att jag missade hela det tidiga 90-talets britpop, shoegazing och swindiescen. Men samtidigt så har jag ju oändligt mycket att ta igen. Inte nog med att man försöker hålla nån slags koll på ny musik som släpps - jag måste ju skaffa all musik jag har missat.

Men att höra något nytt (även om det är 15-20 år gammalt) tillhör ju ett av livets stora glädjeämnen.

Men samtidigt så kan jag även undra vad som hade hänt om jag inte hade snöat in på gitarrpopen. om jag hade fortsatt lyssna på synt och techno. Kanske även glidit in åt house-hållet eller liknande. Kanske hade jag då varit en lyckligare människa? Det vet ju alla att den självömkande popen är destruktiv. Och dansmusik är sexig (nu förutsätter jag att jag hade glidit mer över till dansmusik än fastnat i synten).

Eller?

Jag vet inte.

Vad jag vet är dock att Kent idag släpper en ny EP. Och att jag är en av de som varit med från början och fortfarande stöttar dem - även öppet. Och jag kommer att köpa den. Trots att det är barnkörer med.

För Kent har betytt jävligt mycket för mig. Så det så.

Jag ville bara fly från mig själv
skära bort min otillräcklighet
men med fläckarna jag glömt
är redan dömd
Jag ville vara intellektuell
Berest, belevad äckligt ung
men arvet väger tungt
Gener & anlag
Allt var ett misstag

---

Poplåten:
Kent - Beskyddaren

Även misär kan vara vackert.

2005-11-01T18:00:00.000+01:00

Det blev så tydligt när jag gick hem från jobbet idag.

Jag kände mig låg och ensam.

Mörkret hade lagt sig trots att klockan var bara strax efter fem.

Regnet öste ner. Stadens ljus speglas i vattenpölarna.

Människorna ser så där tragiska ut som de kan göra just en regnig dag i november. Den där förbannade månaden mellan den vackra hösten och den förhoppningsvis vita vintern. Årets mest överflödiga månad. Och det märktes på vädret. Det har varit sol och fantastiskt höstväder i flera veckor. En sån höst man nästan bara ser på bilder från New England. En magnifik färgprakt på träden och ett utmärkt promenadväder. Vissa dagar har omgivningen sett så vacker ut att det nästan gjort ont.

Men idag. Förbannade regn. Mörker. Helvetesmånaden är här.

Men jag gick hem med en Joy Division-samling i hörlurarna. Och allt kändes plötsligt rätt. Det blev som det perfekta soundtracket. En väldigt märklig känsla. Jag kan inte riktigt beskriva det. Men trots den ångestladdade musiken och den pissiga omgivningen kändes det ganska bra. Fast inte på ett jag-vill-omfamna-alla-vis. Men det passade in.

Att vara fullständigt innesluten i musiken samtidigt som man ser regnet och människors böjda huvuden - folk som tysta rusar fram utan en tillstymmelse till leende, denna i-landsmisär, blev en fantastisk kombination. Som om man deltog i en musikvideo.

Men den känslan är över nu när jag har kommit hem. Tillbaka till verkligheten igen. Stökigt som vanligt. tomt kylskåp. Ingen lust att vare sig handla eller laga mat. Jag vill lägga mig ner på sängen och stirra i taket. Eller bara dra täcket över mig och vakna när det är ljust.

Jag känner mig konstig. Jag kan inte riktigt ta på vad det är. Men något är inte som det ska. Nåt som är trasigt. Jag känner mig trött. Och lite ledsen. Men jag vet inte varför.

Jag tänker för mycket. Sover för lite. Äter för dåligt.

Det är universalsvaret. Nu gäller det bara att komma ur den där förbannade spiralen som verkar gå rakt ner. Eller kanske ett steg upp, två steg ner.

---

Poplåten:
Joy Division - Twenty Four Hours

Jag blir galen på mig själv.

2005-10-31T16:05:00.000+01:00

Jag lovar - jag blir det. Så pass att jag funderar på att gräva ner mig i skogen och inte komma fram igen förrän jag kan börja tänka lite fler positiva tankar än jag gör idag.

Det är så att jag har träffat en flicka. Eller träffat och träffat. Inte på DET sättet. Men jag har pratat en hel del med en flicka som är både trevlig, söt och intelligent. Jag skulle tvärljuga om jag sa att jag inte var intresserad. Klart som fan att jag är. Jag gillar henne och skulle verkligen vilja lära känna henne mer.

Men samtidigt så är det nåt som verkligen låser sig.

Så fort jag funderar på om jag ska fråga om en fika så tar mina negativa tankar överhanden. Jag är för det första orolig för att hon säger nej, vilket egentligen inte är hela världen (fast det kompliceras något av att jag möter henne nästan dagligen). Men jag är också orolig över att hon faktiskt vill gå på en fikadejt eller nåt för att sen upptäcka att jag både är fet, ful och tråkig. Samtidigt som jag själv kommer att komma på mig med att tycka om henne lite för mycket.

Det vore verkligen en mardröm. Igen. Jag vill inte hamna i det där träsket igen. Jag vill inte känna att jag återigen hamnar i en situation där jag går ut som en förlorare. Jag har nämligen, och det är faktiskt ett problem, lite för lätt att förälska mig i flickor. Så enkelt är det. Därför känner jag att det rätta borde vara, fast det säkerligen är tokfel, att just nu inte lära känna nya flickor alls. Eller i alla fall försöka koppla bort den känslovenen. Låta flickorna bli intresserade av mig istället. Låta dem komma med initiativ. Och det är ju verkligen a piece of cake. Eh.

Jag borde skita i allt negativt. Fråga om en fika eller nåt. Får jag nej så är det ju ingenting att bry sig om (jag är ju bara intresserad, det är ju inte så att jag har kärat ner mig eller nåt) men det är inte så jävla lätt. Har man varit singel länge och blivit överkörd så många gånger som jag har blivit så förvandlas man lätt till en negativ cyniker som gärna ser allt svart/vitt och alltid räknar med ett worst case scenario i beräkningarna. Hur fan bryter man det.

Jag vet inte om hon är intresserad - eller ens singel för den delen (kanske borde börja där?) - men jag har fått indikationer att hon i alla inte verkar tycka jag är helt dum i huvudet. Än i alla fall. Det kommer nog ska ni se.

---

Poplåten:
Leopold - October

Jag har inte tid att skriva.

2005-10-26T16:08:00.000+02:00

Inte just nu. Det har blivit ett alldeles för långt uppehåll. Men det beror inte på hångel eller nåt sånt.

Jag har bara varit ovanligt upptagen.

Och även haft viss lack of inspiration.

Men kort resumé över gångna veckan/helgen.

Fredag - på fantastiskt bra konsert med trevlig efterfest. Hamnade dock som vanligt i en klunga med mina vanliga vänner. No girls in sight. Jag borde gå därifrån. Ut och mingla. Prata med flickor. Prata med andra. Men nej. Det låser sig.

Lördag - spelade kort med grabbar. Det var bara lumparminnen som saknades för att det skulle bli the complete male evening. Whisky och kortspel. Men jag är ju inte grabbig egentligen. Men jag gillade det sociala umgänget. Dock var andelen flickor lägre än noll. Det är inte så smart att ägna sig åt rent manliga saker och sällskap när man är singel och förbannat trött på det.

Söndag - mer übergrabbiga aktiviteter. Var på fotboll. Men resultatet gjorde mig lyckligare än jag har varit på länge. Tänk att sport kan ha den egenskapen. Borde egentligen hata det, med tanke på vad man fick stå ut från alla sportintresserade under uppväxten.

Måndag-tisdag - nada. zipp. noll. inget.

Idag - kommer att dra till Göteborg. Ska kolla in Interpolklonerna Editors. Kan säkerligen bli väldigt bra. Jag hoppas på det.

Jag återkommer.

---

Poplåten:
Editors - Colours

Jag är uttråkad!

2005-10-19T22:54:00.000+02:00

Hör ni det?

Jag är uttråkad!

Uttråkad!

Mitt liv går på en oändlig rutin just nu.

Jobb. Äta. Göra inget. Sova.

Jobb. Äta. Göra inget. Sova.

Jag går till ett jobb som jag för tillfället vantrivs med. Det är okej egentligen. Men jag orkar inte engagera mig. Gör ett halvdant jobb. Sitter och stirrar på en skärm. Går hem.

Stökigt som vanligt.

Äter. Orkar inte laga mat. Micrar nån jävla färdigmat eller beställer pizza.

Göra inget. Borde göra en massa saker. Vara kreativ. Sortera kort. Jobba med min musik. Städa. Skriva. Vad som helst. Zappar på TVn istället eller sitter och slösurfar.

Mitt enda sällskap är Nintendogs. En jävla låtsashund i ett jävla TV-spel. Som jag av någon anledning nästan behandlar som ett riktigt husdjur. Tragiskt.

Trots att jag inte gör något går jag och lägger mig alltför sent. Somnar runt två.

Dagen börjar om. Se ovan.

Rutin. Rutin. Rutin.

Jag hatar det.

Borde verkligen göra nåt.

Åka iväg på semester. Fast jag har inte råd.
Hitta en flicka som tycker om mig. Yeah. Right. Det har ju gått så bra hittills.
Skaffa en riktig hund. Stackarn skulle gå vilse i lägenheten eller så skulle jag glömma mata den.
Byta jobb. Nja. Nej. Jo. Varför inte. Nej.
Göra klart den där jävla låten. AAAA. Har ändå ingen inspiration.
Städa. Bränner hellre ner skiten.
Sortera kort. Jag har hundratals osorterade. Tar för lång tid.

This bed gets so damn cold
I hate sleeping here alone
But it's all right

---

Poplåten:
Her Space Holiday - The Luxury of Loneliness

Jag måste hitta positiva saker med mig själv.

2005-10-13T00:04:00.000+02:00

Det går inte att ständigt gå omkring med ett självförakt och dåligt självförtroende.

Jag kan inte bara leta fel med mig själv. Om jag gör det så är det klart att det är svårt att få andra att gilla mig. Nu ska jag börja leta efter de bra sakerna. I alla fall i bland. Jag lovar.

Jag ska börja här och nu.

Men var ska jag börja?

Jag är småtjock. Känner mig nere. Hårfästet klättrar uppåt...

Nejnejnej. Bra saker var det.

Jag ger det ett försök.

Jag är inte så himla tjock egentligen. Vafan. Jag har "bara" storlek 34 i jeans. Det är inte så jävla farligt. Fast jag borde gå ner 6-7 kilo. Börja träna för fan!

Jag har grymt bra smak. I alla fall när det gäller musik. Jag lovar. Jag kan ha den perfekta musiksmaken. Böcker och filmer lämnar jag därhän. Jag gillar zombiefilmer och mastodontrullar. Det är knappast god smak. Jag försöker klä mig hyfsat snyggt men jag vågar aldrig ta i. Det blir konventionellt. Men jag VET vad som är snyggt. Alltid något.

Jag har snygga glasögon.

Jag kanske inte är så ful trots allt. Ibland så. Jo, ibland kan jag känna mig snygg. Inte fotomodell men ändå. Jag kan ha bra dagar då jag inte känner mig helt fruktansvärt oattraktiv. De är inte så ofta. Men som sagt var. Ibland.

Jag är väldigt bra på mitt jobb. Inte den snabbaste direkt. Jag är ganska lat. Men jag gör det oftast bra när jag väl får tummen ur.

Jag är väldigt duktig på att laga mat. Men gör det alltför sällan. Grymt tråkigt att laga för mig själv.

Jag är duktig på att skriva. Tror jag i alla fall. Eller. Ja. Jag är nog det. Jag har alltid fått höra det.

Jag är en skaplig fotograf.

Jag kan, om jag är på rätt humör, vara trevlig.

Jag är artig.

Jag är intelligent. Vågar man säga det? Och allmänbildad. Kanske lite för mycket vilket mina vänner blir lidande för. Kan tyvärr bli lite besser-wisser. Och ger mig nästan aldrig i debatter. Att till exempel diskutera politik med mig är hopplöst.

Jag är snäll.

Se där. Alltid en början.

---

Poplåten:
Sorry About Dresden - The Happy Couple

Tim Kasher är min vän.

2005-10-11T17:20:00.000+02:00

Fast jag känner honom inte.

Jag har i och för sig träffat honom i ungefär en sekund efter en konsert i Malmö.

Men ändå. Jag känner det. Han är min vän.

Tim är låtskrivare och sångare i Cursive. Och Cursive har gjort några av de bästa låtarna, och texterna, i rockhistorien.

Tims röst är speciell. Det är inte den mest skolade i musikbranschen. Men den är ärlig. Den pendlar mellan lugn, nästan viskande, och vansinne. Ångestskrik.

Detta visar sig extra tydligt i den första låten med Cursive jag hörde. Den geniala After The Movies. En av de vackraste, och samtidigt smärtsammaste låtar som har gjorts.

Den börjar lugnt, med Tim som så gott som viskar fram texten.

After the movies
In the parking lot
We stared so long
And you kissed me
With ripe young breath
And I kissed you
One night as forever

Men så långsamt stegrar tempot. Tims röst bli mer fylld av känslor, av begynnande ångest.

In the movies
Well, they never had it so good
One moment
So infinite
On soft wet lips

Sången övergår mer och mer till rena vrål. Desperation. Vansinne. Den ständigt närvarande ångesten.

And I miss you
Are you glad I'm finally gone?
I'm so sorry to hear that
I'm so sorry
I'm so sorry

Till slut finns inget stopp. Nu finns ingen återvändo. All sång är borta. Allt vi hör är en man som vrålar ut sin smärta.

Have I hurt you?
I have hurt myself
These sad songs won't change anything

Love as fragile as a wineglass
It should have been forever
Love as fragile as a wineglass
It couldn't last forever
I'm so sorry
It should have been forever

Det är inte vackert. Det är fult. Trasigt.

Men ändå så jävla vackert.

I sista stunden så lugnar han ner sig något.

I remember how we kissed
One night as forever

En ensam elgitarr och oregelbunden bastrumma avslutar det hela.

Fyra minuter och tjugofem sekunder utan hopp.

Ingen kan stå oberörd.

Men Cursive är ändå ett band som kan ge hopp. En känsla av att man inte ska ge upp trots allt.

Det märks framförallt i Staying Alive.

Jag borde kanske inte gilla den. Den går att beskriva som episk, tio minuter lång som den är. Men ändå. Det finns något oförglömligt i den. En nerv. Något som ger gåshud. Ett komp och en melodi som är nästan skrämmande. Så mycket känsla.

Oväsen och skönhet samtidigt.

Och en text och sång som skär genom ben och märg. Men som ändå visar att det finns en morgondag. Kanske blir allt bättre. Ge inte upp bara.

I've decided tonight, I'm staying alive,
Just kicking and screaming.
Tonight, I'm staying alive,
Just boiling and streaming.

There are things far too dark to comprehend.
Sleep on it, one more night.
One more night.

I celebrate!

Alive!
I'm staying alive.
Kicking and screaming,
But boiling and streaming,
Staying alive.

doo doot doo doot doo doot doo doot
doo doot doo doot doo doot doo doot
the worst is over

Första gången jag hörde den satt jag bara som förstenad. Stirrade rakt ut i tomma luften. Med glansiga ögon. Jag vet inte varför. Tårarna bara kom.

Det går inte att förklara. Men det är först då man inser vad som är stor musik. Stor konst. Konst som berör.

Därför är Tim Kasher min vän.

Fan vad jag känner mig risig just nu.

2005-10-10T13:23:00.000+02:00

Jag vaknade tidigt i söndags morse av smärtor i bröstet.

Det tryckte på i hjärttrakten och jag började kallsvettas.

Shit. Nu är det kört. Det var första tanken. Jag är 31 år och får min första hjärtinfarkt. Tack och hej.

Överlever jag så är det dags att sluta snusa och börja träna.

Men samtidigt så lät jag förnuftet råda. Okej. Det kanske inte är hjärtinfarkt. Internet. Sök på bröstsmärtor.

Jag är visserligen hypokondriker men det finns gränser.

Fler alternativ.

Panikattack möjligen? Fast det uteslöt sig själv på nåt sätt. Hade jag fått en panikattack hade jag knappast haft lugnet nog att konstatera det. Och kan man få det när man sover?

Tredje alternativet. Magen.

Problem med magen kan orsaka bröstsmärtor.

Mycket riktigt.

Det dröjde inte länge förrän min stackars mage började föra ett fasligt liv.

Det är mer en ett dygn sen nu och min mage gör fortfarande uppror. Jag kan nog utesluta att det är något jag har ätit. Det är nog snarare en kombination av taskiga matvanor i ett par veckors tid och stress. Stress över allt möjligt. Stress på jobbet. Ekonomisk stress. Singelstress. You name it.

Jag pratade förresten lite kort med tjejen på jobbet idag igen. Ja, hon är väldigt trevlig. Men nej, just nu har jag ingen lust att fråga om fika. Det är lite komplicerat. Det är flera olika faktorer som spelar in. Att jag är stressad är en. Jag behöver liksom inte nån tjej att stressa upp mig över just nu. Och jag känner mig så risig att jag knappast kan visa mina bästa sidor. Because if i can’t make myself feel better, then how can i expect anyone else to give a shit?

Jag måste lugna ner mig. Ta tag i alla andra sidor av mitt risiga liv innan jag ens kan tänka mig att bli nobbad igen.

---

Poplåten:
Red House Painters - Lord Kill The Pain

Jaha, då var det snart helg igen.

2005-10-07T14:47:00.000+02:00

Ytterligare en vecka som har gått alldeles för fort.

Och som jag har nämnt tidigare har jag jobbat för mycket och sovit för lite vilket gör att jag är sådär lagom såsig i huvudet.

Ändå har jag inte lyckats få så mycket gjort som jag har velat. Jag har en massa jobb som ligger och släpar efter och som jag bara måste göra klart. det är märkligt det där. Jobbar för mycket men samtidigt för lite. Jag har så mycket att göra nu att jag nästan blir hämmad av det. Kan sitta och glo på skärmen i en timme utan att göra något.

Men jag känner mig trött, sliten och låg. Borde börja ta fler långa promenader. Få lite syre.

Helgen ser inte direkt ut att bli lika fartfylld som den förra. Det lutar åt det nördigare hållet. Jag har bestämt mig för att köpa Nintendogs till min Nintendo DS, och alltså uppfostra en söt, datoranimerad hund. Ikväll ska jag träffa en kompis och så ska vi sitta i soffan med våra virtuella hundar och gosa med dom. Kan man inte gosa med riktiga söta flickvänner så kan man alltid gosa med animerade söta hundar.

Förhoppningsvis kanske vi kommer att göra lite musik också.

Och på lördagkvällen är det VM-kval i fotboll. Fan. Jag borde inte vara intresserad av att kolla på fotboll, men av någon anledning så är jag det. Jag har knappt rört en boll själv, men ändå kan jag inte låta bli att vara intresserad av att titta på sporten.

För övrigt så kan FCZ vara ett av de bästa TV-programmen som jag har sett på länge. Jag har den största sympatin för killarna som är med. Jag älskar dom.

Om det fortfarande är fint väder i helgen så tar jag nog en promenad med min kamera och fotar lite fina höstfärger. Jag gillar hösten. Många säger att de blir deprimerade på hösten. Men jag tror att det är nåt man bara måste säga. Hösten är ju vacker. Och sen tycker jag det är mysigt när man för första gången på året kan vira in sig i en halsduk.

Hösten kan vara min favoritårstid.

Sommaren känner jag mig bara extra ensam på. Och vintern är oftast blaskig. Så då står det mellan hösten och våren. Och just idag, med strålande sol och galet vackra färger så vinner hösten. På våren så har man så mycket krav på sig. Det pratas om vårkänslor, och man ska gå omkring och vara glad och nyförälskad. Den pressen slipper man i oktober.

Det har börjat en ny tjej på jobbet (dock inte på samma avdelning som jag) som jag faktiskt tror att jag skulle kunna bli intresserad av (Fel! Jag är redan lite intresserad. Annars hade jag inte nämnt henne här). Hon är söt och trevlig. Verkar snäll. Jag har bara utbytt lite artighetsfraser med henne men hon verkar i alla fall tillräckligt trevlig för att jag skulle vilja ta en fika med henne. Hon sprang ju inte iväg eller vände bort huvudet, vilket är ett gott tecken (jag är nog för hård mot mig själv här).

Men chansen att jag skulle göra något, som till exempel kolla om hon har lust att ta en fika efter jobbet, är i dagsläget väldigt lågt. Jag borde verkligen göra något åt mitt självförtroende - och min blyghet. För hur farligt kan det vara?

Det är ju onekligen jobbigt att jag själv inser mina fel och brister men inte förmår göra något åt det.

Det får bli mitt nästa nyårlöfte (och mitt första någonsin...):
Våga ta små risker. Jorden går inte under, inte ens tillfälligt, bara för att en trevlig/söt flicka inte vill fika med mig. Ska bli intressant att se om jag klarar av att omsätta det i praktiken.

---

Poplåten:
Modest Mouse - The Cold Part

Jag är galet trött idag.

2005-10-05T20:10:00.000+02:00

Jag jobbar alldeles för mycket och sover alldeles för lite. I natt satt jag uppe och jobbade till omkring fyra och var ändå uppe vid nio. Jag har i snitt sovit fyra timmar per natt den här veckan vilket gör mig grinigare än normalt.

Och jag har heller inte haft tid att skriva här. Jag har sett att några har efterfrågat det. Vilket gör mig väldigt rörd. Jag såg även att det var nån som spekulerade i om jag till och med har fått hångla.

Vad tror ni?

Givetvis inte. Nästa gång jag får hångla kommer jag nog att ställa till med en fest som ger eko över hela landet.

Jag börjar förlika mig med tanken att även 2005 kommer att vara ett år helt fritt från både hångel eller uppskattning från det motsatta könet.

Annars då?

Ja, inget speciellt.

Jag var i och för sig på en tillställning i lördags som var väldigt trevligt. Det är knappt jag kommer ihåg när jag hade så kul sist. Även om jag bara kände ett fåtal sen tidigare så lyckades jag vara på ett hyfsat socialt humör. Det var helt enkelt den typen av människor som är väldigt lätta att konversera med.

Men jag konstaterade även att jag nästan är rädd för alltför vackra människor. Med i lördags var en flicka som kan vara en av de vackraste jag har sett i verkligheten. Nästan alla flickor är söta, men det är få som är vackra. Star quality.

Och jag blir livrädd.

Jag skulle aldrig våga inleda en konversation med en sån tjej. Det tar helt enkelt emot.

Det kanske låter larvigt. Fånigt. Barnsligt. Men jag kan inte rå för det.

Nu pratade jag visserligen lite med henne. Och hon var väldigt trevlig. Och singel. Som om det överhuvudtaget skulle ha någon betydelse. Det går inte att sätta in korpspelare mot elitseriespelare.

Men det är jag ju fullt medveten om.

Och det ligger mycket i vad en god vän sa:
"Hon är så snygg att man liksom inte ens blir kär i henne".

För visst finns det sådana människor.

Men det är egentligen dom man ska bli vän med. Jag blir allt för ofta vän med flickorna som jag är kära i/intresserade av. Men det är ju de Allt För Snygga Flickorna Man Inte Är Intresserade Av som man borde omge sig av.

Jag tror att man skulle vinna mycket i Det Sociala Spelet då. Att umgås med Snygga Flickor som man inte vill ligga med (= lögn. Klart man vill det...) kan göra att man ser mindre desperat ut och kanske stiger i aktning. Att deras attraktionskraft smittar av sig lite på en själv.

Men det är bara en teori.

Det kan lika väl ha motsatt effekt. Att man ser ut som elefantmannen jämte Audrey Tatou, eller nåt.

Eller att man misstänks för att vara homosexuell. Not that there is anything wrong with that. Men det är onekligen ett problem när man vill hångla med flickor.

För övrigt så misstänker jag ibland att mina föräldrar tror att jag är gay. Jag är inte direkt någon öppen bok gentemot dom när det gäller mitt kärleksliv. Eller brist på. Jag har faktiskt funderat på att låna nån av mina vänner och ta med hem och presentera som min pojkvän. Då lär jag i alla fall slippa frågor eller hintar om att de vill ha barnbarn.

---

Poplåten:
The Perishers - When I Wake Up Tomorrow

Jag var och handlade kläder idag efter jobbet.

2005-09-29T18:08:00.000+02:00

Jag är väldigt kluven till just det. Visst, jag gillar kläder - men usch vad jag tycker det är jobbigt att köpa dem.

Går man till exempel in i nån av de mindre, lite "coolare" affärerna med ivriga affärsbiträden så känner jag mig alltid uttittad.

Kolla på den tjocka tönten. Hahaha. Ska HAN handla kläder HÄR?

Säkerligen en helt obefogad känsla men den finns där.

Ensam i en liten butik, obetydligt större än min lägenhet, med ultrahippa märkeskläder och en alldeles för ung och alldeles för cool säljare. Inte konstigt man får mindervärdeskomplex.

Alltför ofta hoppar jag därför över de lite tuffare butikerna och går till H&M. Av någon anledning känner jag mig tryggare där.

Jag känner mig för övrigt ganska ofta uttittad. Som om folk glor och tycker jag är världens tönt. Jag känner det när jag går på stan. Går på krogen. Och så vidare. Det är inte helt lätt att ha dåligt självförtroende. Speciellt inte om man blir halvparanoid på köpet.

Sen måste jag även säga att jag hatar provhytterna i klädaffärer. Ljuset. Speglarna. Fy fan. Det är ju inte så att jag känner mig smalare och snyggare där precis. Vilket på nåt sätt borde vara syftet. Jag ser hur magen hänger. Att jag borde sova mer. Raka mig.

Det är nog min kvinnliga sida som tar över när jag står i provhytten.

Förresten är det idag två veckor sen jag började skriva här.

Jag blir glad över att en del faktiskt redan har hittat hit. Och att jag får en hel del kommentarer. Alla är så snälla. Det rör mig på något sätt.

Fast samtidigt blir jag nedstämd.

Jag läser kommentarer från alla fantastiska, trevliga flickor som skriver att jag inte ska ge upp hoppet, att deras pojkvänner minsann också tillhör de osäkra nördiga typerna. Det finns nog någon där för mig. Och så vidare.

Det kanske borde vara tröstande. Men ibland gör det att jag känner mig ännu mer som Den Som Blev Över. Fram tills upp i 60-årsåldern finns det nämligen fler män än kvinnor i Sverige så några män måste alltid stå utanför. Även om ALLA kvinnor är i förhållanden.

Märkligt nog verkar nästan alla killar som har kommenterat mina inlägg vara i samma situation som jag. Till skillnad från tjejerna då. Så min tes är kanske inte helt fel.

Snart är det helg igen. Och för ovanlighetens skull är jag helt uppbokad. Både på fredag och lördag är jag bjuden på olika tillställningar. Och jag ser fram emot det. Givetvis har jag inga hångelförhoppningar. För det första är det inte den typen av tillställningar. Och för det andra så har jag inte ens de intentionerna för helgen. Jag vill bara ha det kul. Umgås med goda vänner. Kanske lära känna några nya.

Jag tror det är helt rätt väg att gå. Ett steg i taget mot bättre självförtroende och ett bättre liv.

Förresten. Om nu någon mot all förmodan bryr sig om vad jag köpte för kläder så blev det vad man kalla för Basgarderob För Vuxna Poppojkar. Ett par manchesterbyxor. Två par långärmade tröjor av halvtight modell, en med rund hals och en med v-ringad. En grå kortärmad pikétröja. Samt en vanlig svart t-shirt. Och strumpor givetvis. Köper alltid strumpor när jag handlar kläder.

---

Poplåten:
Death Cab For Cutie - Someday You Will Be Loved

Helgen blev precis så meningslös som jag trodde.

2005-09-26T13:36:00.000+02:00

Jag gjorde i princip ingenting. Helgen spenderades ensam hemma i lägenheten. Enda gångerna jag lämnade den var för att gå och handla. Det blev pizza en dag och kebab den andra. Jag vet. Jag är hemsk.

Och det blev alldeles för mycket TV-tittande. Såg några dåliga serier, några halvtrista romantiska komedier, lite fotboll och så vidare. Och så såg jag tjugo stycken nerladdade avsnitt av The Simpsons. Så produktiv var min helg. Varför blir det så alltför ofta?

Och mina drömmar när jag sov speglar mitt myckna TV-tittare. Jag kommer ofta ihåg mina drömmar. Och det är inte alltid det roligaste. Ofta gestaltar sig livet mycket bättre i drömmen än i verkligheten.

Bland annart så drömde jag, på fullt allvar, att jag var med i CSI. Snacka om pojkdröm. I drömmen fick jag även se söta brottsplatsutredaren Sara Sidle naken. Det måste klassificeras som helgens höjdpunkt.

På tal om pojkdrömmar så drömde jag även att jag spelade fotboll - i landslaget. Och jag har knappt aldrig rört en fotboll i hela mitt liv. Och hade det knappt i drömmen heller. Så det var med stor förvåning jag fick samtalet från förbundskaptenen som sa att jag var uttagen.

Ibland känns det som jag skulle vilja sova hela helgen.

Jag vill tillbaks till nattens drömmar. Där jag kan vara som jag är. (Förlåt. Jag kunde inte låta bli att sno lite här).

Den största besvikelsen i helgen var nog ett test jag gjorde på internet. Inte ett av de oseriösa, utan nåt halvvetenskapligt svenskt test som med hjälp om frågor om hälsa och liknande räknar ut ens verkliga ålder. Tyvärr kommer jag inte ihåg länken nu. Det nedslående är att jag enligt testet var ungefär nio år äldre i verklig ålder än vad det står i passet. Deprimerande.

Att min totala avsaknad av fysisk träning gjorde mig 3-4 år äldre var ingen hemlighet. Men att jag känner mig ensam och miserabel, saknar flickvän och självförtroende gjorde mig lika mycket äldre var faktiskt mer än vad jag kunde ana. Inte nog med att jag känner mig pissigt ensam och oälskad, nu vet jag att det förkortar mitt liv också. Tack och godnatt.

Nästa helg ser lite ljusare ut på det sociala planet. På fredag är jag inbjuden på en invigningstillställning med mingel. Då får jag i alla fall en chans att träffa några vänner och kanske till och med prata med nya bekantskaper. Får hoppas att jag inte får nån mental låsning och visar upp tendenser av social fobi bara.

Det där kan verkligen variera när det gäller mig. Ibland kan jag vara hur öppen och trevlig som helst mot människor jag inte känner. I andra fall (alltför ofta tyvärr) kan jag vara precis tvärtom. Helt tillknäppt och hänger bara med det fåtalet människor som jag redan känner. Men det beror nog på dagsformen. Det vill säga i vilken form självförtroendet befinner sig i för tillfället. Och möjligen hur mycket alkohol jag har i blodet.

Alkohol gör människor öppnare. I alla fall gäller det mig. Och ni ska veta att mitt alkoholintag är extremt lågt i normala fall. Jag har länge intalat mig att man kan ha roligt utan sprit. Och det kanske man kan. Men på senare tid så har jag hittat en nivå där jag mår bra. Där jag blir social. Och samtidigt inte hamnar på en nivå som förstör dagen efter, eller gör att jag gör bort mig.

Sen har jag ett antal konsertbesök att se fram emåt under hösten. Så jag ser lite ljusningar någonstans i horisonten. Givetvis inte på hångelplanet, men det har jag inte räknat med.

I´m staying alive.

---

Poplåten:
Cursive - Staying Alive

Hur miserabel är jag egentligen?

2005-09-23T17:35:00.000+02:00

Det är en fråga som jag ställer mig själv.

På många sätt så trivs jag bra med livet. Jag har ett jobb som jag trivs hyfsat med (även om det har varit turbulent så är det nu på rätt väg igen), jag trivs i stan jag bor i, jag har en okej lägenhet med skaplig hyra. Och jag har en bra vänkrets. Schyssta polare helt enkelt.

Så det är ingen ständig ångest eller depression som ligger över mig som ett täcke.

Men samtidigt så är singelhelvetet där som en skugga över allt. Det är svårt att vara lycklig när man är ensam. Så känner i alla fall jag. Även om det de senaste åren har gjorts försök i media att framställa singelliv som trendigt.

Hatar Sex and the city.

De som har kommit på den jävla idéen måste själva befinna sig i parliv och blickar avundsjukt på singlar som de tror har party jämnt. Eller så är det helt enkelt snygga människor. De som inte har några problem att vare sig hångla eller ligga. Men som helt enkelt inte är intresserade av att binda upp sig.

Den normala singelns liv är en ständig ångest och en tröstlös jakt efter lite kroppslig närhet.

Mina vänner ja. Jag tycker om mina vänner. Jag gillar att umgås med dom. Men bara ett stort problem - alla utan en har stabila föhållanden. Samboliv. Barn. Ja ni förstår. De tillhör inte kategorin som bara kan dra iväg över en helg, eller gå ut och festa när de känner för det. Alltså har jag ingen större glädje av min singellycka. Inget kan få en människa att känna sig så ensam som (nästan) enda singeln omgiven av lyckliga par.

Sommaren som vi precis har lämnat är ett ypperligt exempel på detta. Ingen tid på året känner jag mig så ensam som under semestern. Hur kul är det att sitta själv på en uteservering? Och hur kul är det att åka ensam på semester. Alla par-vänner åker givetvis iväg med sina respektive. Ensam kvar blir jag och mina dammråttor.

Jag blir ibland sura på dem för att de inte vill hitta på saker - eller åka bort - med mig. Kan ni inte ta med mig på er semester till Kroatien? Kom igen - klart jag ska få följa med er två när ni äter romantisk middag.

Egentligen har jag ju ingen rätt att vara arg på dem för det. Klart de inte ska behöva tänka på mig hela tiden. Jag är ju bara avundsjuk. Jag vill ha det så också. Det är flera år sen jag åkte bort på semestern.

Jag skulle givetvis kunna hitta nya vänner. Fler vänner. Singelvänner. Men samtidigt så är det ju inte det jag vill ha.

De gångerna jag umgås med vännerna så är det bra. Till exempel så är saker som är för couples only något som är ovanligt i min bekantskap. Det är aldrig så att Paren går på Parmiddagar med varandra. Går vi ut och käkar så är alla lika välkomna. Jag har inte känt att jag blir sympatibjuden eller så.

Men ändå så blir det långa stunder av ensamhet. Och jag hatar det. För det mesta vill säga. Det finns ju givetvis perioder då jag vill vara själv. Göra mina saker. Men när man väl vill hitta på något och de andra är upptagna så blir jag frustrerad.

Den kommande helgen har till exempel alla förutsättningar för att bli pissig. Jag känner att jag vill gå ut. Käka. Festa. Bio. Whatever. Jag vill inte sitta hemma hela helgen. Tyvärr så är i princip alla mina vänner upptagna på annat håll, eller på annan ort och jag kommer som så ofta förr ägna den lediga tiden till TV och pizza-ätande. Men jag vill inte.

Jag vill heller inte gå på bio själv. Och absolut inte gå och käka själv. Eller festa till det. Jag vill inte bli så tragisk. Jag sitter då hellre ensam hemma och slipper på så sätt visa min ensamhet inför hela världen.

Så jag kanske behöver fler vänner ändå.

Fast vad jag egentligen vill ha är en flickvän. Nån att tycka om. Att smeka. Att hångla med. Att ligga med.

Först när jag har hittat Henne så slipper jag känna mig ensam igen. I alla fall för ett tag.

---

Poplåten:
The Gloria Record - Tired and Uninspired

Don't drink and dial.

2005-09-22T13:46:00.000+02:00

Det är en uppmaning som borde stå på alla telefoner. I stil med varningstexter på exempelvis cigaretter eller alkohol.

Nu är det visserligen inget ting jag ägnar mig åt frekvent, men det finns en incident som inträffade för ett antal år sen och som jag fortfarande kan få viss ångest av.

Det var under min studietid. Jag var vansinnigt kär i en flicka i min klass (säger man klass även på högskola?). Jag hade varit det under något halvårs tid eller så. Minns inte exakt. Och som så många gånger förr så hade jag givetvis blivit vän med henne. Jag trodde på fullt allvar att hon var intresserad.

Och det var hon nog.

I alla fall i början när vi lärde känna varandra. Och jag var det givetvis. Men vågade absolut inte säga nåt om det, eller försöka bjuda ut henne eller liknande. Inte mer än nån kompisfika någon gång.

Jag låg väldigt lågt med alla romantiska planer. Så även om hon möjligen var lite intresserad i början så gav jag nog intrycket av att vara ointresserad. Så det blev inget hångel där.

En kväll var vi ett kompisgäng som gick ut på en nattklubb. Ett sånt ställe med en attityd och en musik som jag asvkyr. Djupt. Men vafan. Hon skulle ju med.

Det var ett ställe av den hemska sorten Spela Tryckare På Slutet. Med tillräckligt mycket alkohol i blodet så vågade jag bjuda upp henne. Kanske skulle jag om jag fick dansa med henne berätta vad jag kände.

Nobben.

Ingen dans. Ingen chans att berätta. Hjärtat slutade slå ett ögonblick.

Några minuter senare så såg jag henne. På dansgolvet. Med sin tunga djupt nere i pojkens hals. Lucky bastard. Om hjärtat slutade att slå för ett ögonblick innan så var det nu utslitet. Det låg där. På golvet.

Jag gick hem med alkohol i blodet och tårar i ögonen.

När jag väl kommit hem så minns jag inte vad jag gjorde första timmen. Jag gick nog bara runt i lägenheten och försökte samla mina tankar. Eller nåt.

Men sen fick jag en briljant idé. Jag ringer henne.

Signaler går fram. Inget svar. Telefonsvarare.

Det är då det är dags att lägga på.

Inte jag.

Jag läser in ett långt meddelande där jag förklarar allt jag känner, har känt, hur fin hon är, hur ledsen jag är. Och så vidare. Patetiskt.

Ångesten kommer direkt.

Så strax efter ringer jag upp igen. Telefonsvararen igen. Då ber jag om ursäkt för föregående samtal och skyller på att jag är full.

Dagen efter kan vara en av de värsta dagarna jag har upplevt. Nästan värre än när jag blev dumpad av Den Perfekta Flickan. Fast bara nästan.

Den ångesten jag kände då går inte att beskriva. För att slippa ta emot ett jobbigt telefonsamtal från flicka i fråga så stänger jag av telefonen. Jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag vet inte vad jag gjorde i detalj. Kommer bara ihåg att jag gick runt stan som en zombie och i princip ville skjuta mig själv. Eller kasta mig framför en buss. Möjligen flytta. Jag har aldrig skämts så mycket i hela mitt liv. Jag lovar. Och då har jag ändå gjort en del dumt både före och efter.

Jag hade i alla fall ett mycket intressant studiegruppsmöte att se fram emot. Nämnde jag inte det? Just då var vi i samma studiegrupp och hade bestämt möte på måndag morgon. Och telefonsamtalet ägde rum natten mellan lördag och söndag.

Jag kan säga att det krävdes mycket mod att masa mig iväg till det mötet. In i det sista så funderade jag på att säga att jag var sjuk. Sen kunde jag möjligen byta studiegrupp eller hoppa av hela kursen och på så sätt undvika att möta henne. I alla fall för lång tid framöver.

Men jag går dit. Jag är kallsvettig och darrig. Och det enda hon säger är att hon tycker jag ser stressad ut. No shit!

Men efter en stund så går våra studiegruppskamrater iväg på ett ärende och då nämner hon liksom som i förbigående "det där telefonsvarameddelandet". Jag skyller igen på fyllan. Jag säger även, tragisk som jag är, att jag vill glömma hela skiten och att vi givetvis ska fortsätta vara vänner. Vad jag inte säger är att jag vill det för att jag fortfarande hoppas. Detta förbannade jävla hopp. Jag hatar det. Jag borde givetvis fasat ut henne ur mitt liv och gå vidare. Men gör det inte. Trots att hon faktiskt sa att det aldrig kommer att bli nåt mellan oss. Inte när vi är så goda vänner. Typ.

Beviset för att jag är en idiot.

Intressant är att vi efter detta aldrig pratade om samtalet igen. Inte ens antydde något om det. Det var som om det aldrig hade existerat. Jag var fortfarande olyckligt kär och hon fortfarande lyckligt ovetande.

Förresten. Om någon undrar varför jag ägnar så mycket tid åt att berätta historier från min bakgrund så beror det på att just nu händer inte så mycket i mitt liv. Det finns inga prospekt. Inga olyckliga kärlekar på gång. Ingenting. Men nästa gång jag blir nobbad så lovar jag att berätta om det här.

---

Poplåten:
Kristofer Åström - If You Really Wanna Know

Senast jag träffade en tjej var det speciellt på många sätt.

2005-09-21T14:13:00.000+02:00

För det första blev jag i princip uppraggad. Jag behövde inte anstränga mig om man säger så. Vilket är väldigt ovanligt när det gäller mig som ni säkert förstår. Men på grund av min relativa blyghet väldigt uppskattat.

Det gick väldigt fort. Inget dejtande och trevande direkt. Jo, en date kan man väl säga, men det var hångel redan då. På några dagar gick vi från att aldrig ens ha träffats till att bli ett par.

Och givetvis höll det inte. Efter någon månad så tog det slut. Pang boom. Det var inte rätt tillfälle. Hon skulle flytta. Hade precis lämnat ett föhållande. Inte ville binda sig. Hon tyckte om mig, men...

Ja, det gamla vanliga alltså. Förutom att hon strax efter träffade en ny som hon senare gifte sig med. Tjong. Så det där med att inte vilja binda sig är jag så här i retroperspektiv allvarligt tveksam till.

Men samtidigt så var det inte oväntat ändå. Inte bara det att hon var för snygg och för ung. Hon hade precis brutit upp från ett hyfsat långt förhållande med samboliv och allt. Jag själv hade några månader tidigare blivit dumpad av Den Perfekta Flickan. Så kanske var det på något sätt bara nån slags tröst från bådas sida? Jag vet inte.

Jag var, handen på hjärtat, nog inte kär i henne heller. Visst, jag var förälskad. Det var trevligt och mysigt att träffas. Men jag ska inte påstå att jag trodde det skulle bli något för framtiden. Det var inte Den Stora Kärleken.

Innerst inne var jag nog fortfarande kär i Den Perfekta Flickan. Hon som strax innan sårade mig stort. Men som jag i min enfald fortfarande var vän med. Där har vi det där jävla kompisträsket igen.

Det jag minns mest med hela den här historien, förutom några trevliga sommarveckor, var att jag samma dag som jag blev dumpad även fick reda på att Den Perfekta Flickan träffat en ny. Det kändes som att bli dubbelt dumpad.

Jag fick intrycket av att Den Perfekta Flickan faktiskt visade lite svartsjuka när jag träffade en ny. Det är märkligt det där. Flickan vill inte vara tillsammans med pojken. Men pojken ska helst heller inte vara tillsammans med annan flicka. Varför är det så?

I vilket fall som helst, dum som jag är så tänkte jag att hon kanske hade ändrat sig under tiden jag var tillsammans med en annan. Givetvis inte. Jag hade fel som vanligt. Hon var inte ens tillsammans med den nya killen för att göra mig svartsjuk. Vilket jävla sätt. Det visade sig helt enkelt vara hennes Perfekta Kille. Fan.

Nu ett par år senare så har jag väl kommit över det här. Den Perfekta Flickan är numera Den Före Detta Perfekta Flickan. Vi har fortfarande kontakt och jag är glad för hennes skull att hon har träffat en sympatisk kille. Eller jag försöker i alla fall ge sken av det. Jag hatar honom. Eller. Nej. Jag har faktiskt kommit över henne. Jag är inte olyckligt kär i någon jag inte kan få eller så. Däremot kan jag fortfarande önska det hade varit jag.

Vad hände med Den Andra Flickan då? Jag vet faktiskt inte, inte mer än det jag nämner ovan. För en gångs skull så fastnade jag inte i kompisträsket. För en gångs skull sålde jag inte min stolthet billigt. Jag har inte hört ett ord av henne sen den dagen jag blev dumpad och jag har heller inte försökt ta någon kontakt. Det om något borde ju bevisa att jag inte var kär i henne.

Och den tröstlösa jakten på Nästa Perfekta Flicka går vidare. Trots alla motgångar ger jag inte upp.

I long for us to meet
But I don't know where
I'll just wait and see
Until love comes over here

---

Poplåten:
Weeping Willows - Somewhere

Kompisträsket.

2005-09-20T10:42:00.000+02:00

Där hamnar jag alltför ofta.

Jag har tappat räkningen på alla flickor som jag har varit förälskade i, vill hångla med, ligga med, som jag blivit en jävla vän med. Men det är säkerligen fler än de som jag verkligen fått hångla eller ligga med.

Hur blev det så?

Jag är fortfarande fast i diskussionen om att snälla pojkar inte får hångla. Men det kan det ju inte vara som är orsaken, vilket jag fick erfara av alla kommentarer som intygade att alla flickor vill ha snälla pojkar. Egentligen.

Då kommer vi till nästa teori. Det har faktiskt inte att göra med huruvida du är snäll eller ej. De viktigaste egenskaperna som hämmar är helt enkelt blyghet och dåligt självförtroende.

Jag tyckte att frasen "rädda pojkar får inte kyssa vackra flickor" skulle bytas ut till "snälla pojkar får inte hångla". Kanske hade jag fel. Kanske var frasen rätt från början. Om man med rädd då menar blyg och bärare av dåligt självförtroende.

Vissa könsroller är så djupt cementerade att vi kanske aldrig kan bli av med dem.

Flickor vill ha pojkar som är rättfram och självsäkra. Pojken ska ta initiativet. Han ska slå sig för bröstet och säga "JAG ÄR BÄST!".

Jag hatar att ta initiativ. Jag är livrädd att jag blir nobbad. Känslan är att det är bättre att inte veta än att få hjärtat utskuret med sked.

Hon kanske vill ha mig. Kanske. Kanske. Hoppet.

Nej, tack, aldrig in my life att jag vill ha dig. Du är fet-ful-dum. Den bistra sanningen.

Kom igen flickor. Kom och ta mig. Jag väntar på att ni ska ta första steget. Nån jävla gång. Jag är inte ens kräsen. Jo, lite. Men kraven är blygsamma. Nån som tycker om mig och som jag tycker om tillbaka. Hårfärg, vikt, musik, längd. Allt är ju irrelevant om vi inte gillar varandra. De allra allra flesta flickorna därute är ju trots allt söta. Varför måste ni vara det? Sluta upp med det. Nu.

Men jag förstår ju nu varför jag hamnar i kompisträsket. Vi sitter där i soffan och dricker thé. Jag väntar på att hon ska säga att hon gillar mig. Lägga sin hand på min. Hångla lite. Problemet är att hon - om hon nu mot all förmodan är intresserad - förväntar sig exakt detta beteende från mig. Jag är jägaren. Men inget händer. Dödläge. Jag förvandlas inom loppet av en kopp thé från potentiellt hångel, ligg, pojkvän till kompis.

Å, vad kul att ha en riktig killkompis!
Och jag vill fortfarande hångla men säger inget.
Hej. vad gör du? Jag har träffat en kille, han är såååå fiiin. Vi ska förlova oss.
Inte rätt läge att säga att jag tror jag är kär - i henne.
*Snyft* Han dumpade mig. Det svinet. Jag hatar killar. Varför träffar jag bara svin? Varför kan jag aldrig träffa nån som du?
Men kom igen, jag sitter ju här för fan.
Hej igen. Jag har återförenats med killen nu. tack för ditt stöd. Du är sååå gullig.
Undrar om hon vill hångla nu då? Hon försöker garanterat bara göra mig svartsjuk genom att gifta sig skaffa barn och leva familjeliv.

---

Poplåten:
Weezer - Why Bother

Det gick snett redan från början.

2005-09-19T14:12:00.000+02:00

Så skulle jag kunna sammanfatta mitt liv så här långt.

Allt beroende på olyckliga omständigheter och - i retroperspektiv - felaktiga val.

Jag kan inte komma på exakt när det började, men det första felaktiga valet jag gjorde var redan i tvåan på lågstadiet. då fick vi erbjudanden om att börja med diverse fritidsaktiviteter i kommunens regi. Hade jag varit smart och tänkt framåt så hade jag ju valt att spela gitarr, eller något annat som kunde grundlagt en rock- eller pojke-med-gitarr-karriär. Flickor smälter av Pojke Med Gitarr. Så är det.

Jag valde det mindre sexiga Färg och Form. Jag gillade ju att rita och måla. Så under något års tid så ägnade jag en dag i veckan åt att dreja fula lervaser och måla hiskeliga akvareller. De enda som blir imponerade av det är välvilliga föräldrar.

Det andra olyckliga var att jag under hela min uppväxt var intresserad av två så ocharmiga saker som datorer och historia. Medeltiden. Riddare, borgar och svärd.

Andra barn började syssla med sport av olika former, sånt som gav både motion och arbetade av barnfläsket, eller hängde på fritidsgården där de kunde träffa flickor. Forever Young var låten som det dansades tryckare till. Själv satt jag hemma med min Commodore 64 och programmerade basic eller spelade Summer Games. Och jag var usel på datorspel. Är det fortfarande. Eller så hängde jag på biblioteket med näsan djupt nere i någon bok med bilder på svärd.

Behöver jag ens säga att jag hade glasögon? Och då ska ni veta att glasögon på 80-talet varken var speciellt snygga eller hippa. Idag däremot bär jag dem med stolthet och har även fått en viss fetisch för flickor med glasögon.

En bokläsande, småtjock datornörd med glasögon. Inte direkt vad flickorna skrek efter.

Inte blev det bättre på högstadiet. Då dejtande och hånglande för de flesta började på allvar. För att ytterligare förbättra mina aktier så började jag spela rollspel. Fyra finniga killar med glasögon instängda i ett svettigt rum där de dödade imaginära orcher har av någon anledning aldrig ansetts vara ett gott val när pojkvän skulle väljas. Att mamma fixade kläder, och att det i många fall handlade om storebrors avlagda, var dödsstöten.

Första hånglet var dagen jag slutade nian. I fyllan och desperationen dög alltså även tönten. Själv däckade jag någon timme senare på en toalett och gick hem. Så så mycket mer blev det inte av det.

På gymnasiet fortsatte jag den utstakade vägen. Som en logisk följd av datorer och rollspel så började jag lyssna på syntmusik. I den småstad jag växte upp i fanns inga tuffa syntklubbar med svartklädda flickor och dito pojkar. Det var en subkultur reserverad för pojkar med glasögon och portföljer som gick natur eller ekonomisk. Och som hyste osexiga ungmoderata åsikter. Glöm alltså allt ni har sett från tuffa syntklubbar i Stockholm, Göteborg eller Malmö. Det var sånt vi knappt kunde drömma om. Och vi kunde ändå aldrig se coola ut hur mycket vi än försökte. De fysiologiska förutsättningarna fanns inte. Freaks and geeks.

Ett minne från gymnasiet som fortfarande sitter kvar är när killen jämte mig på en lektion bad att få låna mitt kollegieblock. Klart han fick. När jag fick tillbaka det strax efter hade han skrivit stort på en sida om vilken tönt jag var. Och så flinade han. Själv fnissade jag lite osäkert. Ville inte visa mig svag. Men i tankarna så raderade jag ut hans flin med en välplacerad vass penna. Han var lång och vältränad. Omsvärmad av flickorna. Märkeskläder och snorrika föräldrar. Sparka på dom som ligger har alltid varit en folksport.

Som så många andra så flyttade jag hemifrån strax efter studenten. Långt hemifrån. Började på universitet. Nu skulle man för första gången i livet hamna med likasinnande. I mitten av rangordningen istället för längst ner. En värld fylld av flickor, tentafester, musik, diskussioner och nya vänner låg framför mig. Trodde jag.

---

Poplåten:
Håkan Hellström - Jag var bara inte gjord för dessa dar

Indieklubb.

2005-09-16T13:26:00.000+02:00

Smaka på ordet.

Kanske ger det en vision från mitten av 90-talet i t.e.x Stockholm. Panda-flickor. Killar med v-ringade tröjor, skjorta och svart lugg. Svarta byxor. Common People. Luke Skywalker. Innan kent blev som dom andra. Svett dans och hångel till anthems.

Men det kanske finns en annan bild också. En bild av de som kanske var för småtjocka för de tajta byxorna. För tunnhåriga för den långa luggen. Och som inte dansade. Men som var där för musikens skull. De som ingen såg. De som stod för sig själva i ett hörn. Eller möjligen tillsammans med liksasinnade. Bara pojkar.

Gissa var jag hörde hemma.

I vilket fall som helst tänker jag eventuellt gå på indieklubb ikväll. Popmusik är sällan sexigt svettigt så som exempelvis housemusik kan vara. Men ibland så kan det glimma till. Om man skippar de mest självömkande patetiska deppolåtarna vill säga. Då vet jag att stället jag ska till kan koka. Schlagers. Fast för de med converse vill säga.

Jag kommer att prata. Med ett fåtal vänner. Och ett antal flyktiga bekanta. Jag kommer säkerligen utropa något förnöjt JAAA över något låtval från DJn. Dansa då? No fuckin' way. Om jag inte blir allt för full vill säga. Vilket händer alldeles för sällan. Tur i och för sig för de som slipper sig mig dansa. Oh, my GOD, HE`S ALIVE! RUN!

Och jag kommer att känna mig gammal bland alla kids som inte behöver bry sig om verkligheten.

Även om jag inte vill det så kommer jag att ses som en gubbe i sammanhanget. Att vara 30 är ju nästan som att vara pensionär. Hur kan jag vara en bitter gubbe redan? Jag har ju mycket kvar att ge. Och var håller alla flickor i min egen ålder hus? Inte kommer de att vara där. Det vet jag redan. Jag har varit där förr.

Hångelutsikterna kommer alltså, att som vanligt, vara tämligen usla.

Men det här är ju helt fel synsätt att ha.

Givetvis kommer jag att ha vansinnigt trevligt och jag kommer att få hångla, och jag kommer att vara omsvärvad och jag kommer att vara klubbens medelpunkt. Bara för att man gått på samma mina 999 gånger så behöver jag ju inte göra det den tusende! Se där. Rätt inställning.

(När det gäller att ha trevligt så betvivlar jag faktiskt inte det. Jag behöver ju inte hångla eller bli uppskattad av flickor för att kunna uppskatta att vara i goda vänners lag).

Att jag överhuvudtaget kommer att befinna mig i en situation där jag är omgiven av andra människor är ju ändå ett steg i rätt riktning. Jag får se det så. Men tyvärr måste jag också börja förlika mig var jag hamnar på skalan. Strax före the Comic Book Guy, långt efter De Snygga Killarna Med Det Rätta Jeanshänget Och Den Perfekta Frisyren.

---

Poplåten:
Cursive - After the Movies

Du är nästan perfekt.

2005-09-16T10:36:00.000+02:00

Du är en sån kille som jag kan tänka mig att leva med. Att gifta mig med. Att skaffa barn med.

Det var vad Hon sa när jag blev dumpad.

It makes no sense. Inte alls. Inte nånstans.

Om jag nu var så bra. Om jag var den typen av kille som Hon kunde tänka sig att gifta sig med, skaffa barn med, varför lämnade hon mig ensam då? Jag kan bara inte förstå. Även om jag gör det egentligen. Man kan inte styra över vem man blir kär i. Lika lite som jag inte kunna styra över att jag blev kär i Henne, så kunde Hon inte styra att Hon inte blev kär i mig. Men ändå.

Nu är det visserligen två och ett halvt år sen nu men ibland bubblar det upp till ytan och jag måste älta det. Speciellt eftersom hon var nästan perfekt. En sån tjej kan kunde tänka mig att leva med. Att gifta mig med. Att skaffa barn med.

---

En patetisk poplåt för oss förlorare:
Kasey Chambers - Another Lonely Day

Varför finns jag här?

2005-09-15T19:53:00.000+02:00

Vitsen med - för min del - att falla in i det här bloggträsket (som resten av världen) är att vika ut mina innersta tankar för de få som kan vara intresserade.

Ett inblick i hur det är att vara jag. Man, 30, singel, bitter, med bra musiksmak och som aldrig får hångla. Personligt. Och privat.

Jag är alltså inte unik på något sätt. Men ni behöver inte läsa om ni inte vill.

För ett par år sen så träffade jag Henne. Med stort H. Som jag gärna skulle delat mitt liv med. För vars skull jag nästan var beredd att flytta från en stad jag trivs bra i.

Givetvis sket det sig. Innan det knappt hade hunnit börja. De som känner mig vet nog hur knäckt jag var då. Idag kanske jag bara är gnällig och bitter. Då var jag fullständigt under isen.

Men då, som något slags terapi, skrev jag ner några rader i ett word-dokument. Jag trodde att jag hade litterära kvalitéer och tänkte att nån kunde vara intresserad av att läsa om mitt uppfuckade liv. Det skulle bli minst en novell. Troligen en roman. Och kanske skulle skrivandet hjälpa mig att komma underfund med allt som blivit fel i mitt liv. Av dessa planer blev det givetvis ingenting av. Men det blev totalt ett par A4-sidor dravel.

När jag kollade runt i datorn idag så såg jag hade jag hade kvar det. Där fann jag faktiskt ett litet passage som jag även nu tycker är ganska okej. Mest för att det visar hur patetiska vi kan vara. Eller i alla fall hur patetisk jag kan vara. Jag har inte haft något intresse av att låta nån läsa det, men nu slänger jag ändå ut det här.

---
Det är tisdagskväll. Jag ligger hemma i soffan och tittar på amerikanska dussinkomedier på en kommersiell TV-kanal. Komedier och actionfilmer spelar en utmärkt roll som terapi. De saknar komplicerad intrig och man behöver inte tänka i onödan. Samtidigt har de en hypnotisk effekt vilket gör att man inte tänker mycket överhuvudtaget. Inte på något. Jag ligger i soffan med en burk Fanta och ser nollställd ut. Och ÄR nollställd. Jag återfås brutalt till verkligheten. Telefonen ringer.

Det är hon. Hon med stort H. Hon som precis har krossat mitt hjärta. Eller krossat och krossat. Hon har slitit ut det, stampat på det och sen stoppat tillbaka det. Bokstavligen.

”Hej det är jag. Hur mår du?”

”Det är inte alls bra. Det är förjävligt. Jag sitter hemma i min ostädade lägenhet och tycker vansinnigt synd om mig själv och tittar på urusla TV-serier och när jag hör din röst vill jag bara lägga mig ner och dö” är vad jag borde säga. Men det gör jag givetvis inte. ”Hej. Jorå. Det är bara bra faktiskt.” är det svaret jag använder mig av. En typisk svensk telefonlögn.

”Vad bra. Jag var orolig över att du satt hemma och deppade. Men du verkar ta det här på ett bra och moget sätt”.

Moget sätt? Jag skulle vilja komma hem och bajsa i din brevlåda och ringa dig tusen gånger per dag och lägga på när du svarar. Så går tankegången. Svaret blir självklart nåt helt annat.

”Jo…det är inga större problem. Du vet. Livet går vidare”

”Skönt att höra. Jag har tänkt på dig. Det blev ju så dumt allting. Vi kan väl försöka fortsätta som vänner?”

Det korrekta svaret från mig borde givetvis bli ett rungande ”NEJ!” för att sen slänga på luren.

”Ja”. Kort tankepaus. ”Det tycker jag vi kan försöka. Det vore kul.”

”Gud, va skönt. Jag menar…jag tycker ju om dig ju…fast inte just på DET sättet. Ja du förstår. Kan vi inte ta en fika i morgon?”

”Gärna. Det låter bra. Vi får höras i morgon och bestämma när och var.”

”Ja. Då säger vi så. Nu måste jag nog sova… men vi syns i morrn. Gonatt!”

”gonatt.”

Fan. Vad gjorde jag? Sa jag att det var okej med vänskap? Sa jag ja till att fika i morgon? Jag känner mig korkad. Jag är återigen på väg in i det ändlösa kompisträsket. Frivilligt. Hur i helvete kunde jag gå med på det? Jag får ringa i morgon och säga att det inte är någon bra idé. Eller? Hon sa ju faktiskt att hon hade tänkt på mig. Hon kanske har ändrat sig. Hon kanske har kommit på att hon egentligen är kär i mig men hon ville inte ta det på telefon. Bara hon får se mig igen så kommer allt att brista. Hon kommer att falla i mina armar och be om förlåtelse för att hon var så dum och hon vill leva resten av sitt liv med mig.

Givetvis kommer inte det att hända. Vi kommer bara att prata om musik, film, jobb och politik. Och spela en charad som om vi alltid har varit vänner och det aldrig har hänt något annat mellan oss. Innerst inne vet jag ju att det kommer att bli så.

Men ni kan ju inte fördöma mig för att jag hoppas. Bara min egen tanke om att hon kan tänkas ha ändrat sig gör att jag mår lite bättre.

---

Ytterligare en patetisk poplåt för oss förlorare:
Lou Barlow - Legendary

Jag vill ju bara hångla!

2005-09-15T11:47:00.000+02:00

Så är det faktiskt.

Men jag är ju snäll. Det finns ju ett talesätt som heter "rädda pojkar får inte kyssa vackra flickor". Kanske skulle "snälla pojkar får inte hångla" funka bättre?

Varför är det så?

Om jag det visste. Alla flickor säger att bara vill träffa den där snälla killen. Ändå så gör de inte det även om det vimlar av snälla pojkar som bara dör av längtan över att få träffa den där flickan. Men som vanligt så träffar flickan den Inte Fullt Så Snälla Pojken ändå. Killen med självförtroende och ego större än allt. Killen som egentligen inte bryr sig så mycket om flickan i frågan. Men han kan ju alltid knulla och ha nån att skryta med polarna om.

Den snälla pojken är någon flickan vill baka kakor med. Den Inte Fullt Så Snälla Pojken vill de knulla med. Det är onekligen ett problem.

Många tror att alla killar bara vill knulla. Put it in. Put it out. Goodbye.

Men det vill inte jag. Jag skriver ju ovan att jag vill ju bara hångla. Nåväl. Det är väl inte helt sant. Jag kan väl tänka mig att ligga också. Men hångla är det primära just nu. Bara att återigen få känna en annan människas närhet, värme och hud är viktigare än att släppa en sats.

Never underestimate the power of a good hångel.

Det finns vetenskapliga undersökningar som visar att de som lyssnar på The Smiths har mindre sex än de som inte lyssnar på The Smiths. Intressant.

Nu är jag visserligen inte världens största The Smiths-fanatiker - men jag tycker det är ett bra band och jag äger några skivor. The Queen is Dead måste ju till exempel alla som säger sig gilla popmusik äga. (får jag stryk nu? gillar man The Smiths så måste man väl vara fullständigt hängiven?).

Men det kanske går att applicera på all popmusik som handlar om De Stora Känslorna? Hjärta. Smärta.

Men hur är det nu igen? Är man en loser för att man lyssnar på deprimerande popmusik, eller lyssnar man på deprimerande popmusik för att man är en loser? Hönan eller Ägget. (Ja, jag gillar High Fidelity).

Det enda jag vet i dagsläget är att ja, jag är en loser. Speciellt när det kommer till förhållandet till det motsatta könet (jag är rätt bra på en del saker - sånt som inte flickor blir impade av). Nästa gång är det fan min tur att dumpa! Och hur ska jag göra att det varar längre än de vanliga maximala två månaderna? Det är väl den tiden det tar som längst att upptäcka att jag var ett dåligt val. Det är väl då det går upp för flickan - efter en inledande förälskelsefas - att jag både är snäll och har dåligt självförtroende och är sålunda ingen person vars gener hon vill vara med att vidareföra till nästa generation.

Fast i dagsläget vore två månader en seger. Det var väl två år sen sist (folk gnäller när de inte får ha sex på två månader. Ha!). Herregud. Två dagar vore en seger. Ett hångel på krogen för fan så blir jag nöjd för ett tag. Jag vill ju bara hångla liksom.

Men nu har jag väl antagligen hamnat i ett läge där snällheten och det dåliga självförtroendet lyser igenom redan vid första anblicken. Från att ett tag åkt i andra gallringen, så åker jag nu i första. Ooops. Vi har en kille här med snäll aura och tydligt dåligt självförtroende. Småtjock också. Och börjar bli tunnhårig. NÄSTA TACK! Här blir det inget byte av kropssvätskor.

Mina tre steg till mer hångel och mer sex:

1. Jag ska börja dricka öl. Hur fjolligt är det inte att sitta med en cider på krogen? Redan där är man körd.

2. Jag ska börja träna. Innebandy eller nåt annat riktigt grabbigt.

3. Jag ska börja bli elak. Inte liksom sådär läskigt, misshandlande elak. Men lite lagom sådär. Slänga in lite subtila förolämpningar och en något mer avvisande attityd. Ja, ni förstår nog vad jag menar. I vilket fall som helst så är ju steg 1 och 2 fullständigt meningslöst om man fortfarande ger intryck av att vara kusin till Nalle Puh eller nåt så fort man visar sig.

I värsta fall får jag väl införa ett steg fyra också. Nämligen slänga ut all jävla patetisk popmusik. Börja lyssna på lite hederlig skrevrock eller lagom kvinnoförnedrande hiphop istället. Och house, r´n´b, soul och annan musik som ångar av sex till skillnad från den bittra jävla popen.

---
Dagens patetiska poplåt för oss förlorare:
Bright Eyes - I won't ever be happy again