tisdag, januari 31, 2006

Fade away.

Alla vägar har ett slut.

Jag har kommit dit.

För den här gången.

Allting jag någonsin kan tänkas säga har jag redan sagt.

Det finns ingenting kvar här.

Det är tomt. Öde.

Att blotta min själ ger mig ingenting. Inte längre.

Jag trodde detta skulle ge mig nåt. Det kanske det gjorde.

Men samtidigt. Ingenting blev bättre.

Snarare tvärtom. Avgrunden blev bara djupare. Svartare.

Självföraktet större.

Det var aldrig det som var meningen.

Roa och oroa. Det var tanken. På senare tid blev det bara oroa.

Någonting hände på vägen. Något jag inte kunda styra över själv.

Jag måste sluta med det här. Annars äts jag upp inifrån.

Ett tag så trodde jag att det skulle hjälpa att skriva. Att det skulle fungera som terapi. Men det blev tvärtom. Istället hittade jag delar av mig själv som jag inte ville hitta. Det blev som om det tog överhanden. Istället för att sluta lyckligt så börjar jag tyna bort.

Jag är därför glad att vägen tar slut här. Jag hade ändå varit tvungen att kliva av den förr eller senare.

Jag är ingen stark person. Det har jag aldrig varit. Men nu måste jag ändå ha styrkan att gå av. Hitta en ny väg. Gå en ny väg.

Jag vet att jag kommer att hitta den. Kanske inte just nu. Men så småningom.

Och det kommer inte att vara en återvändsgränd. Det kommer inte att vara en väg som slutar vid ett stup. Ett stup jag vägrar hoppa ut ifrån.

Kanske kommer det att ta flera år innan jag hittar den. Skitsamma. Jag kommer att leta i alla fall. Kanske måste jag vandra ensam längs den i långa sträckor. Det måste jag klara av. Förhoppningsvis kommer jag att stöta på flera av er längs den. Kanske några helt andra.

Jag älskar er alla, men nu är det slut för den här gången. Tack för att jag fick dela den här resan med er. Tack.

Jag hoppas verkligen att vi syns igen. Fast under förhoppningsvis helt andra omständigheter.

Feel it closing in
Feel it closing in
The fear of whom I call
Every time I call
I feel it closing in
I feel it closing in
Day in, day out
Day in, day out
Day in, day out
Day in, day out
Day in, day out
Day in, day out

I feel it closing in
As patterns seem to form
I feel it cold and warm
The shadows start to fall
I feel it closing in
I feel it closing in
Day in, day out
Day in, day out
Day in, day out
Day in, day out
Day in, day out

I'd have the world around
To see just whatever happens
Stood by the door alone
And then it's fade away
I see you fade away
Don't ever fade away
I need you here today
Don't ever fade away
Don't ever fade away
Don't ever fade away
Don't ever fade away
Fade away. Fade away
Fade away. Fade away
Fade away. Fade away
Fade away.

fredag, januari 27, 2006

Some bullshit escape.

I called in sick on Monday
I was already off the next couple of days
Same bullshit escape
I was back to work on Thursday
Yeah, the fever's gone, I think I've got it beat
That fever bit me, yeah it bit me

torsdag, januari 26, 2006

Däckad.

Har varit hemma från jobbet i två dagar, för att min förbannade mage har mage (!!) att spela mig ett spratt. Den är orolig som fan - vilket är ganska jobbigt.

Nu är jag visserligen tillbaka på jobbet men magen spökar fortfarande. Jag har fått nån jäkla medicin - men det känns som jag bara blir trött av den.

Och ingen aptit har jag heller.

Fan.

Men jag återkommer när jag har fått nån styrka tillbaka.

tisdag, januari 17, 2006

The soundtrack of my life.

Till nästan varje text jag hitills har skrivit här så har jag tipsat om en poplåt. Det är intressant att gå tillbaka och se vilka som har fått vara med.

De speglar i mångt och mycket sinnesstämningen jag har varit i när texten har skrivits. Som ett soundtrack till mitt liv.

Och det är helt med mening.

Givetvis.

Eftersom jag själv inte kan skriva Fantastiska Poplåtar så får jag helt enkelt förlita mig på andras verk. Låtar som på något sätt beskriver hur jag känner det.

En del har jag valt för hela texten, en del för kanske bara nåt fragment av texten som berör, en del kanske bara för titeln - och andra för känslan eller stämningen.

I vilket fall som helst så är de alla valda med omsorg.

Men samtidigt så vill jag ju givetvis passa på att sprida lite bra musik till er där ute. Ja, i alla fall lite tips på bra musik. Själva spridandet får andra stå för.

Jag vill inte bara dela med mig av episoder ur mitt miserabla liv - jag passar på detta sätt på att göra en liten kulturgärning.

Om någon därute faktiskt har upptäckt en enda sång tack vare mig så blir jag helt enkelt lite gladare. Världen blir en lite bättre plats.

Och för er som inte har hängt med från början - eller inte orkar gå tillbaka i arkivet - här kommer samtliga fantastiska poplåtar jag har tipsat om hittills:

Bright Eyes - I won't ever be happy again
Kasey Chambers - Another Lonely Day
Cursive - After the Movies
Håkan Hellström - Jag var bara inte gjord för dessa dar
Weezer - Why Bother
Weeping Willows – Somewhere
Kristofer Åström - If You Really Wanna Know
The Gloria Record - Tired and Uninspired
Cursive - Staying Alive
Death Cab For Cutie - Someday You Will Be Loved
The Perishers - When I Wake Up Tomorrow
Modest Mouse - The Cold Part
Red House Painters - Lord Kill The Pain
Sorry About Dresden - The Happy Couple
Her Space Holiday - The Luxury of Loneliness
Editors – Colours
Leopold – October
Joy Division - Twenty Four Hours
Kent – Beskyddaren
Death In Vegas – Girls
Magnus Carlsson - Ältar
Slowdive - Catch the Breeze
Björn Kleinhenz – Diana
The Good Life - I Am An Island
Bright Eyes - If Winter Ends
The National – Abel
My Favorite - Burning Hearts
The Meeting Places - Wide Awake
Straylight Run - It's for the best

måndag, januari 16, 2006

En tänkbar förklaring?

I mitt förra inlägg tipsade en vänlig själ mig om att mitt känslotillstånd kan ha naturliga orsaker:

den där känslan av apati och tyngd och evigt ältande kan faktiskt vara seretoninbrist.
Eftersom jag är nyfiken av mig så sökte jag lite på nätet, och fick bl.a upp följande:

Varför får vi brist på Serotonin?
Det kan vara störningar i kroppens kemi. Regleringen av den finare hjärnstrukturen ser ut att ha misslyckats vid depression. Cellerna ter sig utbrända och lyckas inte att anpassa kopplingarna. Felaktig kost eller en viss genetisk programmering, kanske kombinationen av båda delar. Motion, kosten och hur vi lever kan ha stor betydelse om vi ska drabbas av depression. Sömnbrist och näringsbrist kan orsaka Serotoninbrist i hjärnan.
På nåt sätt så känns det inte helt irrelevant för mig. Motion, kost, och sömn är verkligen några av min största fysiska dilemman. Jag äter alldeles för dåligt och oregelbundet, jag sover jäkligt konstigt och motion är det eh... ganska dåligt med.

Men samtidigt så känns det lite som "hönan eller ägget". Vad kom först egentligen? Äter jag och sover jag dåligt på grund av att jag mår dåligt, eller mår jag dåligt på grund av det?

Det kan liksom inte bara vara så enkelt att det är brist på nåt kemiskt i skallen. Hur förklarar man då den där känslan ev ensamhet som faktiskt är fullt påtaglig? Eller är det så att min ensamhet faktiskt beror på allt det andra?

AAAA!!!

Inte konstigt att man blir snudd på galen!

Det som gör mig allvarligt oroad är att det känns som jag ligger i riskfasen för att få vad man kallar "egentlig depression", dvs en riktig, klinisk depression till skillnad från den "vanliga" vardagsdeppen som många har.

Det finns sju symtom - och för att räknas som deprimerad så måste fem av dem vara "uppfyllda" under en flerveckorsperiod.

Man äter för mycket eller för lite

Jupp. Just nu skulle jag säga alldeles för lite. Som exempel: till frukost idag åt jag en halv fralla. Orkade inte en hel. På lunchen satt jag mest och petade i maten. Nu åt jag visserligen exeptionellt lite just idag - men det är inte alls omöjligt att jag lever en hel dag på en portion mat - och att jag inte äter första målet förrän framåt kvällen.
Speciellt när jag är ledig.

Det kan omöjligt vara bra på sikt.

Man sover för mycket eller för lite

Jupp. Min sömnrytm är rejält störd. På vardagarna är det inte ovanligt att jag sover kanske 3-4 timmar per natt. När jag är ledig däremot kan jag sova bort nästan en hel dag. Sova åtta-tio timmar på natten och sen ytterligare ett par timmar mitt på dagen eller tidigt på kvällen. Och ändå inte känna mig det minsta utvilad.

Man rör sig rastlöst eller hämmat

Njae. Vet inte riktigt vad de menar. Hämmat i så fall eftersom jag inte rör mig speciellt mycket alls. Jag kan sitta still en hel dag på jobbet och spendera hela kvällen i sängen eller soffan utan att göra något överhuvudtaget.

Man saknar energi

Ja. Men konstigt vore annat när man sover, äter och rör sig fel. Men visst - jag kan i perioder vara fullständigt apatisk. Inte göra nåt - trots alla borden och måsten. Inte ens umgås med vänner. Bara stirra i taket liksom.

Man känner sig värdelös eller har skuldkänslor

Ja. Jag har ett fruktansvärt självförtroende när det gäller mycket. Ni skulle bara veta. Eller. Ja, ni vet väl redan om ni läser här. Jag känner mig ful-fet-dum-värdelös. Som ni förstår - inte dom bästa egenskaperna vare sig när man träffar/uppvaktar nån eller är på jobbet.

Jag gillar dig men eftersom jag inte har skuggan av en chans så är det ingen idé att jag försöker.

Det där låter som ett jobb som borde passa mig. Synd bara att jag suger på det jag gör.

Och skuldkänslor. Jisses. Jag har alldeles för bra minne eller nåt. Men jag kan känna skuld för saker jag gjorde för tio år sen. Och ännu värre. För saker jag inte gjorde.

Det känns som om allt dumt jag någonsin gjort och inte gjort fortfarande ligger och gnager i bakhuvudet. Jag kan må dåligt fortfarande över saker jag sa eller gjorde för evigheter sen.

Jag har - på fullt allvar - varit nära att be om ursäkt för saker som hänt för så länge sen att den andra personen garanterat har glömt bort det.

Inte så lätt att gå vidare med sitt liv då.

Man har koncentrationssvårigheter

Njae. Ibland. Men det har väl alla? Det är - måste jag i ärlighetens namn säga - inget som inträffar dagligen eller helt out of the blue. Fast samtidigt så kan jag ha väldigt svårt att koncentrera mig på det väsentliga. Det är därför jag sitter och skriver det här istället för att göra viktiga jobb-saker.

Man har självmordstankar eller gör självmordsförsök

Nej. Egentligen inte.

Det är väl här jag skiljer mig från de som är riktigt illa ute. Visst. Tankarna har förekommit - och förekommer. Men då är det mest högst tillfälligt. Att det känns som det enda jag kan göra är att blåsa ut skallen eller kasta mig framför tåget. Men det är liksom aldrig allvarligt menat. Jag har aldrig försökt ta livet av mig och skulle troligen aldrig göra det heller.

Min motsvarighet är nog snarare att fly eller tankar på att fly. Sticka ifrån allt. Börja på nytt istället för att avsluta. De tankarna är betydligt mer frekventa. Aldrig i helvete att jag skulle lämna jorden när det finns så mycket kvar att se och göra. Då tar jag hellre pick och pack och drar iväg nånstans.

Nu går det givetvis inte att avgöra om man är deprimerad bara för att man känner igen sig i några punkter man har hittat på en webbsida.

Och jag tror inte en psykolog eller terapeut skulle ge mig en diagnos som "egentlig depression" men samtidigt så känner jag att jag måste verkligen göra några förändringar i mitt liv - annars så kanske risken är ganska stor att jag trillar dit.

Det har varat lite för länge nu för att det ska vara en vanlig vardagsdepression helt enkelt, så jag befinner mig väl i den psykologisk gråskalan.

I ett ingenmansland där ena utgången går rätt åt helvete och den andra till en bättre plats.

Nu gäller det bara att hitta rätt utgång.

Och av någon anledning så tror jag att jag faktiskt kommer att göra det så småningom. Det kanske är ett friskhetstecken. Men samtidigt så får man inte underskatta betydelsen av att hoppet är det sista som dör.

Och det där hoppet är så jävla viktigt att man knappt förstår. För när det väl har dött så finns det ingen återvändå.


and i've become content with this life that i lead
where i drink to much and don't believe in much of anything
and i lie to myself
and say "it's for the best."

we're moving forward, but holding ourselves back
and we're waiting on something that will never come



---

Poplåten:
Straylight Run - It´s for the best

fredag, januari 13, 2006

The biggest loser is back.

Sådär.

Då var man tillbaka på nätet efter några veckors jul-dvala.

Har ni saknat mig?

Nä, jag tänkte väl det.

I vilket fall som helst så har den senaste tiden varit sådär.

Berg- och dalbana kanske man kan sammanfatta det med.

Vissa dagar har jag verkligen har mått skit. Apdåligt. Helt under isen.

I tre-fyra dagar efter nyår så var jag helt apatisk. Träffade ingen. Var som i en bubbla hemma i lägnheten. Ville inte göra något. Gjorde inget. Enda gångerna jag överhuvudtaget lämnade misären hemma var för att kila ner till ICA och handla lite mat.

Andra dagar har varit helt okej. Träffat vänner. Gått ut och druckit öl. Och så vidare. Men samtidigt så har det liksom inte gått att arbeta mig upp från okej till nåt som liknar bra. Men okej är ju just okej.

Just nu befinner jag mig nånstans där i mellan. Mitt i en backe.

Tyvärr känns det just nu som det är en nedförsbacke. Inte den brantaste, men ändå. En nedförsbacke.

Flera nätter i rad har jag vaknat mitt i natten eller väldigt tidigt på morgonen utan att kunna somna om.

Varje gång har jag haft konstiga drömmar.

Men det är ju nytt år. Nytt hopp. Eller?

Jag vet inte.

Det kan likaväl vara ett nytt år av besvikelser.

I vilket fall som helst så drabbas jag av plågsamma insikter.

En första plågsam insikt är att det till våren är tre år sen jag hade en riktig dejt sist. Och hånglade.

En annan är att jag inte direkt blir yngre. Well. Det är ju inget nytt. Men en som sak som att jag nu är äldre än vad mina föräldrar var när de köpte hus. Visst, dem kan ju egentligen inte jämföra mig med. Vi är ju "unga" längre idag än för 25 år sen. Men ändå.

Vad mer?

Att jag faktiskt inte vet hur jag ska ta mig ur det här tillståndet.

Då är det dags att återknuta till dejtpunkten.

Ett tag har jag i min naivitet trott att bara jag träffar en flicka så löser sig så mycket av sig själv.

Men det kanske inte är så. Det kanske snarare är tvärtom. Jag måste lösa det mesta INNAN jag träffar någon.

En god vän till mig påpekade nämligen att om man mår taskigt så ska man inte tro att det blir bättre bara för att man träffar någon. Man kommer då - omedvetet eller ej - lasta över alltför mycket på henne. Man sätter alltför mycket krav på en enda person.

Gör mig lycklig som fan. Lös alla mina problem. Eller dra.

Typ.

Jag vet själv att jag inte skulle klara att vara tillsammans med någon vars hela existens som lycklig eller hel människa beror på mig.

Tala om att få prestationsångest.

Så min vän har säkert rätt.

Det brukar han ha.

Men samtidigt så är det hopplöst när det känns som hela min miserabla tillvaro beror just på den där ensamheten. Avsaknaden av något. Eller någon.

Men samtidigt. Kan det verkligen vara så?

Jag är ju så van vid att vara ensam och i långa perioder har det inte alls varit några större problem med det.

Och med det i bakhuvudet så är det ju märkligt att det faktiskt numera är värre än vad det någonsin varit tidigare. Mycket värre känns det som.

Men det hänger väl ihop med åldern.

Ju äldre man blir desto mer kommer tankar som "jag kommer ALDRIG träffa någon igen" upp.

Som tankarna fanns ju redan när man var 17 liksom, men nu känns de mer aktuella om man säger så.

Men realisten som ändå finns nånstans inom mig säger samtidigt att det omöjligen kan vara enda orsaken till min brist på mentalt välbefinnande. Kanske snarare ett symtom?

Fast jag vet inte var jag ska börja leta någonstans.

Kanske behöver jag professionell hjälp. Terapi helt enkelt.

Inte en aning.

Men helt klart är att jag måste försöka komma till botten med det hela. Innan jag själv slår i den.

Jag önskar att jag kunde ge några nyårslöften på temat.

"Jag ska sluta älta/överälta allt som sker så förbannat".

"Jag ska sluta se så jävla pessimistiskt på livet och framtiden".

"Jag ska sluta vara en så nervös och orolig människa".

"Jag ska sluta ha så fruktansvärt dåligt självförtroende".

"Jag ska sluta misstro och misstänkliggöra andra människor"

Och så vidare.

Grejen är ju dock den att det är precis de sakerna jag behöver hjälp med. Jag tror faktiskt att det är omöjligt för mig att lösa det på egen hand.

As tired eyes will close
The pain inside will show
We’re spinning wheels in place
It’s an awful waste of time, yours and mine


---

Poplåten:
The Meeting Places - Wide Awake

torsdag, december 22, 2005

Alive, I'm staying alive.

I've decided tonight I'm staying alive just kicking and screaming
I'm... I'm staying alive blood boiling and steaming
There are things far too dark to comprehend
Sleep on it one more night, one more night my sad old friend

Alive, I'm staying alive
Alive, I'm staying alive
Kicking and screaming, blood boiling and steaming
Staying alive

THE WORST IS OVER
Det är en sångtext som jag har nämnt tidigare. Staying Alive av Cursive. Men ändå. Den känns så relevant. Det är en låt som jag ofta återkommer till när jag mår skit. Just för att den trots allt känns hoppfull.

well I hope that someday, buddy
we have peace in our lives
together or apart
alone or with our wives
that we can stop our whoring
and pull the smiles inside
and light it up forever
Det stycket kommer från Bonnie 'prince' Billys magnifika I See A Darkness. Också en text som känns relevant och en låt som jag gärna återkommer till när jag vill känna att allt inte är helt fucked-up bara för att man mår skit.

Det ger mig styrka.

Musik har en terapeutisk inverkan.

Inte så att jag lyssnar på munter gladpop när jag mår dåligt. Det är inte riktigt min grej. Men det måste finnas nåt hopp. Annars kan man likaväl slänga sig ut för stupet direkt.

Det är till exempel inte speciellt hälsosamt att lyssna på If Winter Ends med Bright Eyes när man mår alltför dåligt. Även om det är en fantastisk låt.

I give myself three days to feel better
or i swear i am driving off a fucking cliff
because if i can’t make myself feel better
then how can i expect anyone else to give a shit
and i scream for the sunlight or a car to take me anywhere
just get me past this dead and eternal snow
because i swear that i am dying, slowly but its happening
so if there is a perfect spring that’s waiting somewhere
just take me there and lie to me and say it’s going to be alright
Även om jag känner så ibland, kanske allt för ofta på senare tid, så är det svårt att hämta styrka ur det. Det nattsvarta blir ännu svartare.

Då är det bättre att välja en annan Bright Eyes låt att hämta styrka ur. No Lies, Just Love. Den börjar visserligen med totalt mörker.
I'd prefer to be remembered as a smiling face
not this fucking wreck
that's taken it's place

so please forgive what I have done
no you can't stay mad at the setting sun
we all get tired I mean eventually
there's nothing left to do but sleep
Men hoppet kommer i slutet. Eller åtminstone strimman av hopp. En hint om att det kanske finns nåt att leva för ändå.

but spring came bearing sunlight
those persuasive rays
so I gave myself a few more days
my salvation it came, quite suddenly
when Justin spoke very plainly
he said "Of course it's your decision,
but just so you know,
if you decide to leave,
soon I will follow"
Musik som terapi.

Igår mådde jag skit. Det har säkert alla förstått som läste det jag skrev. Jag vet inte varför. Det där går i vågor. Egentligen, om man ska vara ärlig, så borde mitt liv vara på väg mot det bättre. Men man kan inte styra över sina känslor. Ibland kan man bli deprimerad och helt under isen utan någon egentlig anledning. I alla fall ingen anledning som man kan ta på.

Det är otäckt.

När jag läste era snälla kommentarer - om eran oro och era tröstande ord så brast det. Jag började gråta. Som ett barn ihopsjunken på golvet. Jag kanske behövde det.

Efteråt ringde jag en vän jag inte pratat med på flera månader. Egentligen ringde jag henne för att få lite tröst. Prata med någon som jag inte träffar dagligen. Prata med någon som vet hur det känns att vara fullständigt under isen utan att hitta vägen ut.

Men jag sa inget om det. Det behövdes inte. Vi pratade om livet, kärleken och allt annat. Det räckte liksom för att jag skulle känna mig lite bättre. Bara att höra rösten av någon man saknar kan hjälpa mycket.

Jag hoppas verkligen att jag stötte på botten igår. Men jag är givetvis inte helt säker. Men det känns bättre nu. Jag kanske hittar vaken som leder mig upp ur isen. Jag känner att den finns där nånstans. Det är inte stängt. Inte helt.

Men samtidigt så har jag fortfarande en illavarslande oroskänsla i magen. En känsla över att något kommer att gå åt helvete. Något jag inte kan styra över.

Jag vet inte var den kommer ifrån eller om den är berättigat. Jag bara vet att den gör mig labil.

Och jag vill inget hellre än att bli av med den.